Bland prinsessor och knallhattar

Imorse körde vi ner till Lund igen efter några dagar i Halmstad. Och nu sken solen över Nissan minsann. Det har varit några tämligen ruggiga dagar - utomhus, alltså. Inomhus har det varit full sprutt och glädje och gamman.

Sonen och sonhustrun skulle till Göteborg på någon slags träff och undrade om vi ville hänga med sondöttrarna? Och på en sån fråga fanns det ju bara ett svar! Loppan och vi fräste iväg och möttes av inget mindre än en prinsessa som tog emot oss. Det satte ju liksom tonen redan från början; festligt och färgglatt!

Den andra lilla sondottern såg mer ut som en liten knallhatt; glad och oförvägen! Mamma och pappa vinkade farväl och sen drog partyt igång! Det var fullt ös hela tiden, som det ju är på bättre tillställningar.

Vi byggde kojor, och faktum är att såväl Kickan som Knyttet och farmor lyckades trycka in oss i kojan. Något varmt var det och det kan väl hända ett ett eller annat av farmors ben liksom hängde utanför. Men en väldigt bra koja var det, det tyckte vi alla tre. Sen lekte vi kurragömma, där Kickan instruerade; "vi gömmer oss i duschen farmor, så räknar du". Himla praktiskt får jag säga, premisserna var liksom glasklara från början.

Vi gick till lekplatsen och gungade och klättrade, och sen körde farfar två spralliga flickor hem i vagnen. Inte undra på att vi höll värmen, trots bister kylslagen vind! Väl hemma donade vi runt i uterummet och Kickan vattnade de gamla döda vinrankorna - och vem vet, kanske de börjar växa efter denna ömma omvårdnad? Knyttet ägnade sig mest åt att försöka äta jord, ända tills farfar ingrep och tyckte att det fanns väl ändå något annat vi kunde utspisa en hungrig liten tös med?

Och visst fanns det det, farmor gjorde ugsnpannakaka som alla åt med god aptit och sen somnade Knyttet i farfars famn och Kickan somnade strax därpå medan farmor läste om Bamse. Loppan låg vid fotändan i Kickans säng, för det hade Kickan bestämt; "hon ska ligga mellan mina tår" sa Kickan, så det gjorde Loppan även om hon sen smet ut när Kickan somnat. Och sov gjorde vi alla hela natten, även om Knyttet fick in en eller annan femetta på farmor och farfar under natten; det är märkligt att såna där små knallhattar, de verkar vara fullfjädrade kickboxare hela högen. I alla fall när de sover.

Även söndagen bjöd på massor av aktivitet; det lagades mat och bjöds på eftermiddagsfika i stor stil! Vi sorterade alla djuren till Noaks ark och sen dansade vi till deras ljud. Det blev inte kase-dans direkt utan lite mer sprutt om man säger så. Man kan notera att farfar passade på att ta sig en liten tupplur i bakgrunden. Det är inte lätt att hänga med i tempot som en 2,75-åring och en 10 månaders liten dam håller.

Vi var ute på lekplatsen och på vägen hittade vi sniglar som fick flytta med både till lekplatsen och sen tillbaka igen. Beresta sniglar med andra ord. Eller, om man nu ska vara petig så kallas de kanske snäckor, eftersom de har hus? Ja, jag är inte helt säker på det, men jag tror absolut att de tyckte att det var en upplevelse att få komma iväg och se sig om i omgivningarna. Så småningom kom mamma och pappa hem igen, och farmor, farfar och Loppan åkte hem till lägenheten. Där var det väldigt tyst och tomt och inte minsta lilla prinsesskrona inom synhåll. Farmor tog sig ett bad och höll på att somna där, balanserandes ett vinglas på magen, medan hon tänkte på vilken tur hon har som har fyra så fina flickor till barnbarn.

Aprilväder

Idag var det yllevantar på igen. Vi är uppe i Halmstad och nog för att det blommar både här och där - men det hällregnar också, och imorse när Loppan och jag traskade runt på morgonrundan låg dimman ganska tät över Nissan.

Nåja, påskliljorna lyste gult vid biblioteket i alla fall, och jag hade ju ändå vantar att värma mig med så det kunde varit värre. Just nu sitter jag och klappar en fuktig Loppa med ena handen, medan jag bloggar med den andra. Ja, hjärnan är väl nödtorftigt inblandad i det där bloggandet också. Under tiden står en kaka i ugnen, så jag är rätt nöjd med min simultankapacitet får jag ändå säga. Vi har också varit och handlat, vin och hundmat, så då täckte vi väl in det nödvändigaste tänker jag. Under tiden var Loppan hos Kickan och Knyttet, så det var på väg hem från garaget som hon blev rätt blöt. Jaja, hon torkar väl så småningom.

Häromdagen var hon också blöt - fast mer nerifrån. Och då var det soligt och fint, men så är det med april; snöblandat regn och onödigt få grader ena dagen, sol och värme den andra. Så det var ju tur att vi valt just den dagen för att åka till Saxtorp med Susanne och labbeflickorna. Då var det, som sagt, vissa som badade. Andra drack kaffe och pratade.

Men så är det med april, och rätt vad det är så kan man nog ändå lägga undan yllevantarna. Men inte riktigt än.

Vårkänslor

Som jag har längtat! Längtat efter plusgrader i 2-siffrigt antal, sol och vårsprittningar. Och nu kom de igår! En sån dag kan man inte slösa bort på att häcka inomhus, det tyckte inte ens maken även om han är en inomhussittare av rang. Först skurade jag balkongen som var illslimegrön av alger, men nu är de bortskurade. Medan jag skurade på och gnolade Monica Z:s gamla dänga "o vad en liten gumma kan gno-o-o...tralala" tittade jag ut över det nya studenthuset som efter en himla massa år nu står färdigt inne på Lunds nations gård. De flesta hus i kvarteret är i rött tegel, något enstaka i gult tegel, men denna byggnad, den lyser putsat kritvit i solen och jag funderade för mig själv på hur a) hur stadsantikvarien kan gå med på en sån stilbrytning och b) hur länge det dröjer innan algerna har smetat in det så att det är mer slimefärgat?

Sen fortsatte vi med vårt trädgårdspyssel och knallade ner i trädgården och sopade och krattade och plockade fram utemöblerna från presenningen som gömt dem. Maken kilade upp på vinden och hämtade alla dynorna och jag, som raskt lade ihop 2 och 2 och fick det till = årets första utefika, jag fixade kaffe och bullar och sen satt vi där och njöt av solen, värmen och det gröna som började spira i rabatterna. Förvisso mest i form av kirskål, men det blir ju ändå lite grönt trots allt.

Idag har det varit lite blåsigare men ändå soligt så Loppan och jag tog en promenad runt Nöbbelövs mosse. Där fanns det gott om kanadagäss och lite andra fåglar, samt ett antal personer med utrustning för att titta på fåglarna. Fåglarna ignorerade dem och ägnade sig åt sitt, vilket i kanadagässens fall mest tycks vara att täcka så stor areal som möjligt med gåsbajs.

Nu är vi hemma igen, det blir lite stickning och lite matlagning tänker jag mig. Årstiden till ära stickar jag i bomullsgarn vilket jag normalt sett inte gör on jag kan undvika det - men ska man sticka grytlappar i halländsk binge, ja då får det bli bomull trots allt. Ylle ska hålla en varm om fingrarna och bomull ska skydda en mot värme så då kan man inte envisas med sitt ull. Men den får bida sin tid, ullens tid kommer tillbaka.

Som present betraktat...

..så var det väl inte direkt det jag hade önskat mig. Jag är inte besvärlig; lite fint garn, någon rolig pryl till baket, ett eller annat smycke, en eller annan dyr handväska, tja lite så - jag är tacksam för det mesta. Men att få en rejäl påskförkylning i present? Nä, där får han nog tänka till maken. Så den där trevliga påskaftonslunchen på kvarterskrogen med vinprovning och sånt, tja, den får väl vänta till ett annat år. Men trots allt; mellan snörvel, hostningar och feber så hade vi ändå rätt mysigt i Halland. Ibland blir det inte som tänkt, men det kan ju bli bra ändå.

Det blev promenad längs havet - och jag får ju säga att kuststräckan i Halland är enastående vacker! Där ligger Lundåkrabukten i lä. Väldigt mycket i lä. Vacker och varierad. Den här gången traskade vi mellan Tjuvahålan och Sandhamn - och sen gick vi tillbaka igen.

Eftersom flåset kanske inte var det bästa så var det ju himla bra att man ville stanna med jämna mellanrum och bara njuta av utsikten. Emellanåt blev vi förbigångna av folk som hurtigt utropade "vi är ute på powerwalk!". Vi nickade vänligt, önskade glad påsk och tänkte att det kanske inte var så mycket power över vårt walkande, men skönt var det ändå.

Jag ska erkänna att jag var nog lite trött när vi närmade oss att komma tillbaka till bilen igen, men så såg jag en bänk som hägring vid horisonten, en med utsikt över Rhododendrondalen. "Åh perfekt, där kan vi sitta och visualisera blomsterprakten som kommer om några veckor" utropade jag. Fast kanske inte det ändå... men man får ju ändå erkänna att det var något oerhört estetiskt och vackert över denna bänk. Lite som en betraktelse över livets förgänglighet (har man en mansförkylning är det lätt att man hamnar i de tänkebanorna), eller kanske att även det som gammalt och slitet är kan vara väldigt vackert.

Men sen fick det vara nog med det filosofiska, sen åkte vi hem och åt långsamkokta revben med kantareller och bacon. Kanske inte så påskaktigt, men himla gott!

Nu har vi varit tillbaka i Lund några dagar, och idag var jag med Loppan och fyllde på leptospiros- och kennelhostevaccinet. Detta tyckte Loppan var ett oerhört övergrepp på värnlös liten terrier och trots att jag vet att det är för hennes eget bästa så fick det ändå bli en liten leksak som plåster på (de obefintliga) såren. Illrosa och med pip. Jag hoppas jag är förlåten.

Är det en halländsk grej?

Maken, Loppan och jag tar det lite lugnt idag. Maken är förkyld, Loppan återhämtar sig från att ha varit lite halt och jag återhämtar mig från den där trilskande foten. Att Loppan blev lite halt beror på att hon rände iväg i full sprätt efter en påskhare (egentligen en kanin, men såhär i påsktider tycker jag nog att man kan slira lite på djurarterna). Jag såg inte kaninen/haren - men det gjorde Loppan! Och eftersom hon var i ett flexikoppel blev det en rejäl tvärnit som nog resulterade i en sträckning.

Det finns ju ändå gränser för hur lugnt man vill ta det, så vi gjorde en liten utflykt till Möllegård. Där skulle vi kunna slå två flugor i en smäll, nämligen a) traska runt lite i sakta mak i vacker natur, samt b) smälla i oss Riccardos delikata glass. Win-win av hög dignitet.

Jodå, det skulle finnas lite olika slingor av olika färg, och vi tänkte ta den kortaste och strosa runt med våra hältor och snuvor i sakta mak, men tänk, då fanns det inga markeringar alls, utan man fick liksom gissa sig till vart man skulle gå, precis som häromdagen på Wapnö. Märkligt - och vi gick nog fel, men det gick ju bra ändå, för det var ju bara att vända och gå tillbaka efter lagom lång bit.

Sen passade jag i och för sig på att tappa en vante också, så efter väl förättat värv (=ätit glass), fick vi gå tillbaka en bit, och då hade en vänlig medmänniska spetat upp vanten på en stolpe där det nog skulle finnas en färgmarkering, men inte gjorde det. Maken tycker nu att jag borde ha ett sånt där långt snöre som barn har som sitter fast i vantarna. Kanske ingen dum idé? Själv tycker jag att hallänningarna borde vara lite bättre på att färgmarkera sina promenadslingor.

Igår var det lite mer liv i luckan! Vår gamla frys skulle transporteras hem till Kickan och Knyttet och sen fikade vi lite hos oss. Det var två mycket fina påskharar som kom på besök! Vi gjorde sånt som man gör; spiller ut pärlor över hela golvet, friserar små dockor och tuggar på löst som fast.

Sen fikade vi, dansade runt med ballonger och provade tröjan som farmor stickat av restgarner. Knyttet är ju ännu i den där medgörliga åldern när man finner sig i att posera för kameran i farmors hemstickade plagg, så därför kan tröjan nu visas upp. Åter ett mönster av Petiteknit - ursprungströjan som stickades till dottern var ju en Celeste Sweater och nu var det lagom mycket garn kvar till en Ankers tröja till Knyttet med lite blandade färger. Två till priset av en, kan man säga. Lite så har vi det - och nu är det snart dags att utfordra maken med påskaftonsmiddag. Man kan ju inte leva av glass allena.

Utflyktsdags

-Vi kör till Wapnö och handlar i gårdsbutiken, enades jag och maken om. Goda matvaror är högt prioriterade i den här familjen, utflykter på landet likaså, och att då dessutom komma i närheten av ett slott med anor från 1300-talet (även om just den aktuella byggnnaden är så rykande färsk som från 1700-talet), ja det kan ju bara vara en vinnande kombination!

Alltså fräste vi iväg. Första lilla stötestenen var att gårdsbutiken hade stängt just den här tisdagen, trots att den i normala fall har öppet. Däremot har den öppet såväl skärtorsdag som långfredag och påskafton. Jaja. - Vi kan gå 2,2-kilometersslingan, den blå, enades maken, Loppan och jag om då. Bra idé tyckte vi. Fast några blå markeringar hittade vi inte, men vi traskade ändå runt i parken och tittade på det som man kunde titta på. Minigolfbanan som vi helt plötsligt snavade över. Det såg väl inte ut som att det spelades väldigt frekvent på den.

Sen tittade vi lite till på slottet, är man nu i närheten så vill man avnjuta slottskänslan så mycket som möjligt?

När vi hade klämt ur allt man kunde ur slottet körde vi förbi Landalasjön och traskade runt den. Där finns, förutom diverse regementsbyggnaden även ett gammalt soldattorp. Från slott till koja skulle man alltså kunna säga. 'Sjön' är mindre än Stadsparksdammen i Lund, men idyllisk och komplett med änder och sånt som sig bör. När vi spänstat runt hela sjön åkte vi hem och drack kaffe, nöjda med vår utflykt.

Kalasdags!

I lördags var det så dags för kalas, och inte vilket kalas som helst utan ett 8-årskalas! Feststämningen var på topp, möjligen undantaget katterna som var instängda för att slippa 2 livliga hundars alltför närgångna uppvaktning. Ett klokt drag.

Alla bitar för ett lyckat kalas fanns på plats. Ballonger, vimplar, presenter och tårta! Det visade sig att det finns en paleontolog-Barbie och det är ju passande för en tös som gillar historia. - Hon kan ju arbeta som arkeolog också, sa födelsedagsbarnet som redan visar en insikt i att man nog måste ha många ägg i sin korg om man ska livnära sig på att gräva upp gamla grejer.

Tårta, var det ja. Vi serverades inte mindre än två varianter, båda lika goda! Grynet nöjde sig i och för sig med marsipanrosen från den ena, eftersom hon inte gillar grädde, men farmor, som gillar allt i kakväg, möjligtvis med undantag av chokladbiskvier, mulade i sig tårta av båda sorterna. Knyttet fick ingen tårta, men var nog nöjd ändå.

Sen drog själva partajandet igång! Det las pussel...

...det var rena nattklubbsjammandet...

... vi skrattade så vi kiknade...

... begrundade tidens gång...

... fick den där idén som vuxna får om att ta en arrangerad bild av fyra kusiner. Kusiner som liksom inte låter sig regisseras så lätt. Vilket ju faktiskt ger roligare bilder med mer känsla ochs schvung i! Sen, ja sen blev det hjortfilé och grönpepparsås och rödvinsås och blåbärspaj och gott vin innan det var dags att dra sig hemåt igen, glada och mätta efter ett kalas av prima slag!