När det är semester, ja då vill man resa. Likt en Sven Hedin vill man hemsöka exotiska platser! Alltså reste vi till Småland. Syrran följde med, hon känner maken sedan gammalt och har stort överseende med hans faiblesse för att glo på den ena ruinen efter den andra. Och då pratar jag inte om undertecknad utan sådana i sten.
Vi gick ut hårt och började med Kronobergs ruin. Jag försökte först döpa den till "Skaraborg" och sedan till "Älvsborg" varpå maken muttrade något om mina geografiska kunskaper varpå jag raskt meddelade att det är inte därför han älskar mig. Var och en har sina specialiteter och mina är inte av geografisk natur.
Men Kronoberg var det ja. Först åt vi lunch på Ryttmästargården som mycket behändigt låg alldeles bredvid innan vi klev ut i blåsten för att inta fästningen. Syrran och jag var alldeles oerhört pepp på att titta på ruiner!
När vi hade begrundat alla trasiga torn och rum utan tak for vi vidare på vår smålandska upptäcksfärd - mot Växjö. Väl där besökte vi Smålands museum, närmare bestämt Glasmuséet. Där inne fanns det, föga förvånande, glas i alla former och färger och från olika århundraden. Kan varmt rekommenderas!
För länge sedan, när barnen var små, rände vi Europa runt och tältade. Det hade sin charm, det hade det, även om det emellanåt blev regnigt och blött och luftmadrasserna läckte luft och sådär. Nuförtiden är jag lite mer bekväm av mig och i valet mellan att bo på ett slott och tränga in mig i ett tält så får jag väl säga att slott liksom känns mer rätt. Så vi skippade det där med tält och bodde på Teleborg slott i Växjö i stället. Ett ganska modern slott, från 1880-talet så det var liksom inte så mycket ruin över det hela, men maken tog det som en man och tyckte det var helt ok. I all synnerhet som vi åt en mycket god middag där på kvällen.
På morgonen vaknade vi till en strålande sommarmorgon! Det är man ju inte så bortskämd med den här sommaren - men nu, nu sken solen så det var en ren fröjd åt det!
- Nu har jag inte sett någon ruin på länge! utropade maken efter frukosten och såg vemodig ut. En vemodig make vill man inte ha, så vi körde till Bergkvara där det finns en ståtlig ruin som dessutom ligger så där löjligt vackert vid en sjö. Typisk småländsk sådan dessutom. Man fick inte gå in i den här ruinen för därinne häckar uppenbarligen en synnerligen sällsynt pippifågel, men länsstyrelsen (eller vem det nu var som håller koll på sådant) ville inte tala om vilken fågel det gällde. Vi framkastade diverse konspirationsteorier varför det var så, men kom väl egentligen inte fram till något resultat, trots att vi konsulterade ornitologisk expertis inom bekantskapskretsen.
När vi hade konspirationsteoriat färdigt åkte vill till Huseby där vi gick på visning och fick höra den gastkramande historien om hur den illsluge prins Carl lurade av fröken Florence hennes pengar och körde stackars Huseby i botten. Det är svårt att tro nu när Huseby ligger där så välskött och prunkande. Vi traskade runt i parken, beundrade påfåglarna och passade på att äta lite lunch också. Det gäller att få krafter så man orkar med ruiner och herrgårdar och påfåglar och sånt.
Vissa av oss passade också på att prova om man fortfarande kunde gå på styltor. Det var inte jag.
Sen var det dags att styra kosan mot Skåne igen, med en Husebypelargon i bagaget. En himla trevlig liten tripp var det!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.