Blommor i alla former. Också lite fötter på det.

En av fördelarna med att ha flyttat in till centrum är att man har så nära till allt! Blommor på torget till exempel. Restauranger när man slitit och släpat med veckostädningen. Och till Kulturen när man bara har en timme före stängningsdags på sig men ändå vill hinna med att se Thage Andersen-utställningen. Och när jag såg hans barocka blomsterarrangemang så kände jag att kanske min veckobukett från torget hamnade lite i lä... men så har jag ju inte jättelika voljärer, glaskannor och skålar i mängd heller. Måste vara det som det beror på. Men visst är det fantastiskt!

Jag tycker det är så intressant, när mina tulpaner börjar sloka så ser de, tja... slokande ut. När Thages tulpaner slokar så ser de magnifika ut. Det kan vara det som gör att jag inte är en världskänd blomsterkreatör kanske?

Det var ju en härlig påskledighet i år; solig och fin och många lediga dagar som ju bland annat tillbringades med att titta på konst och bilar och bebisar. Och fotografera sagda bebis. Till exempel fötterna, jamen tänk när man hade så små oförstörda fossingar. Inga förhårdnader. Inga skoskav. Inga småkorviga lilltår som under alltför många år klämts in i obekväma skor. Fötter är normalt sett inte min passion, det är nog så bra med fötter (vore ju himla svår att gå hundpromenad annars), men särskilt gulliga är de ju inte. Om de inte sitter på en veckogammal liten fröken, för då är de alldeles väldigt gulliga.

Nu är vi ju bara inne i mars, så man kan ju inte gå barfota hur som helst, blåsippan står inte ute i backarna och niger och säger att nu är det vår. Inte än. Så det vill till strumpor. Nu har ju Hjärtegrynet en stickglad mormor, så det är ju klart jag stickat strumpor! Vita med spiralresår till exempel, för de ska sitta på så bra har jag hört när jag går på stickcafé. Hjärtegrynet är redan vid denna späda ålder världsmästare i att sparka av sig strumpor (ja, jag säger ju det, hon är ett begåvat och försigkommet barn) så det kan ju vara en bra grej. Fast än så länge finns det utrymme att växa i strumporna ser jag... så helt avsparkningssäkra är det nog inte!

Huliganen har minsann också fötter, inte mindre än fyra minsann! Och dessa har vi använt oss idag när vi var och blev vaccinerade av vår trevliga veterinär Torsten. Allt förlöpte bra, vi körde vårt vanliga koncept; skällde ut andra hundar, darrade som ett asplöv på bordet, märkte inte ens när sprutan sattes eftersom det hyperventilerades så att SMHI fick stormvarning över Lund. Matte spridde i vanlig ordning urskuldande leenden omkring sig och Huliganen sket högaktningsfullt i det. En sedvanlig omgång hos veterinären alltså.

Också avslutar vi med en liten bild (eller två) på Hjärtegrynet. Bara för att jag kan. Och just because I'm worth it efter veterinärbesöket.