lördag 31 oktober 2015

Är det dags att bli orolig?

Det blev ingen hjortstek - det blir rådjur i stället. Blir säkert bra det också. Nu kommer gästerna om en timme. Den synnerligen lokalproducerade (tack grannen!)jordärtskockssoppan är förberedd. Potatisgratängen likaså. Okej, det blev nästan en smärre katastrof, men bara nästan. Gratäng blir inte klar i 50 graders ugnsvärme. Kan ju vara bra att veta. Smålöken är vinkokt. Kantarellsåsen är på G.

Det här känns nästan nervöst, så här förberedd brukar jag inte vara?

Den där känslan

När man ska ha vänner på middag på kvällen, vänner som man inte träffat på några år. När man bestämt sig för att laga hjortstek, och dessutom i samråd med maken bestämt sig för att gå på Saluhallen på lördagen och köpa sagda stek, lite blommor på torget och ev. brysselkål. Kanske choklad på Ahlgrens? Surdegsbaguetter på Gateau? Det finns ju massor av gott att köpa och bjuda på.

Sen går man med Huliganen på morgonpromenad, sneddar över torget och torghandeln är inte igång? Det är då man får en märklig känsla i maggropen och inser att hejsan hoppsan, det är visst helgdag idag. Undrar om Saluhallen ändå har öppet någon liten timme sådär? Det har inte Saluhallen.

Och den känslan, det är inte alls samma som när man öppnar en ny chokladask till exempel. Eller strosar runt i en garnaffär och känner på massor av garner.

Som tur är har Coop öppet, så det ska nog bli mat ändå, och inte köttbullar som står på menyn imorgon.

onsdag 28 oktober 2015

En ganska typisk onsdag...

...har det varit idag. Den inleddes med att jag rände runt och letade efter ett häfte med stickmönster. Jag visste att jag haft det senast igår, och det borde ligga vid a) min stickfåtölj, eller b) en annan fåtölj, eller möjligen c) på mitt sybord. Nu var den lille rackarn puts väck. Jag letade. Lyfte på högar. Tittade under fåtöljerna, men det enda som mötte min blick var lite lagom tussar efter Huliganen som fäller som en tok för tillfället. Jag meddelade maken att häftet var väck, och om han skulle få syn på det skulle han kasta sig över det som en kobra och lägga det på mitt bord. - Ållrejt, sa maken medgörligt med tankarna långt borta på Krognos-ätten och dess görande och låtande på medeltiden. Det är ju svårt att fokusera på mer än en sak, det får man förstå.

Sen cyklade jag till jobbet och kramade en karl, en som inte var maken! Ja det kan till och med hända att jag pussade på honom. Eftersom jag är en ärlig själ meddelade jag maken när vi sågs till lunchen att jag fraterniserat med andra män. - Jahaja, sa maken, - var Axel på jobbet? Och jo det hade han varit. 6 månaders stabil, knubbig och glad bebis, såklart det behövdes såväl kramas som pussas! Fast först skulle han äta mosad banan fast därefter frågade jag listigt pappan om han inte skulle ha kaffe och innan någon annan hann agera knuffade jag undan pappan och tog över Axel. Axel tyckte mycket om mina örhängen som är långa och dingliga, jollrade artigt och hoppade jämfota i mitt knä. Ibland är det trevligare än annars på jobbet får jag säga.

När jag kom hem från jobbet var det mörkt och tyst och tomt, men strax därefter kom mitt eget Kinderägg valsandes in genom dörren; tre saker i en och samma mansperson det måste ju vara bättre än vilket Kinderägg som helst? Förvärvsarbetare, pensionär och student i en och samma förpackning. Dock ej av choklad, just där är det kanske ändå bättre med Kinderägg.

Just nu lagar Kinderägget mat till mig, det doftar gott av paj från köket och jag är så himla belåten för jag har hittat mitt stickhäfte! - Var låg det? undrade maken intresserat och jag fick lite motvilligt erkänna att det låg rakt fram på mitt sybord. Fast jag hade råkat lägga lite andra saker ovanpå. Så egentligen var det inte alls väck, den enda som var lite väck var nog jag.

söndag 25 oktober 2015

Vem sa att hösten var grå och trist?

Milda matilda vad helgerna går snabbt! Man hinner knappt hälla i sig fredagens Afternoon Tea förrän det är söndag kväll - och vi vet ju alla vad som väntar bakom knuten när det är söndagskväll. Just det; måndag morgon. Det är mååååndag morgon, och mitt huvud känns så tu-u-u-ungt sjöng ju redan Povel Ramel på sin tid. Visserligen känns huvudet inte tungt, men vi vet precis vilken känsla han menade, jodå.

För övrigt har det varit en bra helg, och hur kunde det vara annat när man inleder den på Perch's?

Igår var vi på middag hos Ellenfamiljen som nyligen hemsökt den afrikanska kontinenten. Det var mat och prat och himla trevligt. Och en himla massa hundar, en Huligan och två labradoodles, varav den ena var så doodlig som allra helst. 8 månader och liksom i full-sprätt-läge hela tiden. Huliganen tog det med jämnmod och morrade "stick-å-brinn" med jämna mellanrum. Den yngre doodlen kissade och bajsade inomhus, varpå Ellenpappan såg lätt medtagen ut, men icke desto mindre lyckades det honom och Ellenmamman att severa oss en delikat måltid. Sedan gick Ellen, Ellenmamman, Huliganmatten och alla vovvarna ut för att se om det liksom gick lika bra att kissa utomhus.

När vi kom in igen frågade Ellenmamman Ellen vilken hund hon tyckte mest om? - Hampus, svarade Ellen då (det präktiga barnet!) - för han är liten och söt och lugn. Då log Ellenmamman och erinrade sig gamla tider när Huliganen for runt som ett liten fyrbent tornado. Nåja, vi blir alla äldre och måhända inte klokare, men något lugnare.

Kunde man tro. Idag har det varit syträff hos syrran. Dottern jag och Huiiganen dundrade in genom dörren och syrran, som är härdad, log välkomnande och tog hand om oss på bästa sätt. Sedan drog vi oss mot syrummet och fortsatte med vår väsksömnad.  Vissa alltså. Andra tjoade i högan sky och när det inte hjälpte välte han ut papperskorgar, hade dragkamp med tygbitar, slickade folk på benen, var ivägen i största allmänhet och kollapsade sedan i en liten hög och sov, kanske inte den oskyldiges, men definitivt den busiges sömn.

En färgrik - och bra  - helg det här.

fredag 23 oktober 2015

Maken har varit lite listig


Maken är mycket nöjd och glad och trivs bra i vårt nya hem, men så kom jag ändå hem en dag och upptäckte en make med en bekymrad rynka i pannan. - Men älskling, vad har hänt?! utropade jag med minst fyra utropstecken och tre frågetecken, man vill ju liksom inte ha en bekymrad make. God och gla' ska maken va' har alltid varit min paroll. Det visade sig att maken upplevde en tomhet i tillvaron. Något saknades.

Det som saknades var Gyldendals og Politikens Danmarkshistorien. I alldeles för många band.

Maken, som är en modern make (åtminstone i vissa fall) hade på nätet hittat verket på danska antikvariat, men dessa rövare ville ha en ohemul massa pengar för att skicka dansk historia i (alldeles för) många band till Lund. Vad göra?!

Maken klurade och grubblade och sen kom han på att man kan ju hämta dem själv, i Köpenhamn. Heureka! sa maken och kom sedan på att asa hem 16 band själv kan ju vara lite tungt....hm... han kastade en listig blick på frun (= undertecknad) och undrade illslugt om jag inte var sugen på lite Afternoon Tea på det där Perchs Tea Rooms som det pratats så mycket om. Kanske rentav med ett glas bubbel till?

Tja, hans naiva fru gick väl på den lätte och det är därför vi har tillbringat eftermiddagen på bästa sätt med ett rejält Afternoon Tea och sedan lite bokshopping. 17 band historia och en bok om danska borgar som lite grädde på moset.

Men rätt ska vara rätt; jag har också shoppat! Nu står teburken på plats och är fylld av Kalkstensdrömmar (te) och maken sitter vid skrivbordet och tittar ömsint på sin boktrave.

- Var ska de få plats, undrade jag krasst. Maken såg ut som att han försökte undvika frågan men meddelade sedan att det ska han nog lösa. Bäst att hålla ögonen på sina trädgårdsböcker, känner jag.

torsdag 22 oktober 2015

Nya städrutiner

Ingen kan beskylla mig för att vara städfascist. I synnerhet inte om man genomskådat mina kreativa städningslösningar genom att oförsiktigt öppna slumpmässigt vald garderobsdörr.

Men maken och jag är ändå rätt så lika i det att vi gillar att ha någorlunda ordning omkring oss. Sen har vi olika hangups; maken är besynnerligt förtjust i att alla köksluckor och dito -lådor ska vara stängda.*) Jag gillar när diskbänken är avtorkad och smulfri.

Nu har vi ju det ganska så behagligt i så måtto att vårt hem är tämligen småbarnslöst och att vi inte längre har fritt inblås via köks- och ytterdörr av allt grus och löv och skräp som dräller runt på marken. Fast böcker ska städas undan. Garner ska plockas upp och läggas i högar. Damm ska nödtorftig undanskaffas och dammsugaren ska valsas runt med. Och hur kul är det egentligen? Inget lyckoelixir, det kan man inte påstå. Inget man vill tillbringa sin helg med att göra. Inte fredagar heller - alltså städar vi på torsdagar efter en väl inprovad metodik, maken och jag. Den ena dammsuger och den andra plockar undan, städar toa och kök, och nästa vecka byter vi. Det tar mindre än en timme och sen när den saliga stund infinner sig att man cyklat hem från jobbet på fredagen, ja då är det klart och man kan komma i veckoslutsmood direkt! Smart, om jag i all blygsamhet får säga det själv.

Men nu har vi faktiskt skruvat åt det ytterligare, höjt nivån, snäppt upp klokskapen! Sedan vi flyttade in till centrum avslutar vi torsdagarnas betungande slit och släp med att därefter gå ut och äta, dricka ett glas vin och njuta av att det nästan är helg. Och det, ja det är faktiskt ännu smartare, det är faktiskt genialiskt!

Nu hinner jag inte blogga mer, nu ska det dammsugas. Och sen ska vi ut.

*) Det slår mig nu att denna fäbless för stängda luckor kan bero på att maken alltför ofta fått mina i all hast "undanstädade" prylar i nyllet när han utan att tänka sig för råkat öppna fel skåp.

tisdag 20 oktober 2015

Det är något lugnande med träd

Det har varit en sån där dag idag. En datordag. Ny dator - need I say more? På jobbet alltså. Och just nu är jag i skedet att jag saknar diverse tämligen viktiga dokument och en databas som egensinnigt räcker lång näsa åt mig. Nåja, man kan lämna jobbdatorn åt sitt öde och bege sig hemåt där maken och Huliganen väntar. Och ens egen dator. När man öppnar eländet den säger den hurtigt "datorn är utsatt för risk. Skyddet mot spionprogram är avinstallerat". Då väser jag åt den att ja, jag har minsann inte avinstallerat något skydd och att ja, den är utsatt för risk, risk att slängas i väggen av undertecknad.

Men så kom jag på att jag är en mogen och sansad kvinna, uppdaterade virusskyddet och att bästa botemedlet mot sådana här små förtretligheter är att lugna sin själ med lite trädbilder som togs för en vecka sedan i den lokala botaniska trädgården.

Nu blir det lite bildbomb, det blir det. Det kan ju finnas fler än jag som behöver lugna sin själ med lite pimpernötter, sekvojor och mammutträd.



Fler än jag som inser att det finns en balans i tillvaron när man blickar upp i en stadig kastanj. (Fast jag inser nu att jag nog blandat ihop en tysk lönn med ett kastanjeskal. Äsch. Spela roll. Gamla knotiga träd, inte spelar det väl någon roll om det är Herr Lönn eller Fru Kastanj?)
Men detta är i alla fall med all säkerhet en turkisk hassel, och det är nog mitt favoritträd i hela Botan. Jamen kolla; platta grenar, gigantiskt omfång och som ett sagoboksträd - kan det bli bättre?
Det finns träd som är så gamla och knotiga och nästan döda men ändå inte helt; den gamla pilen till exempel.
Så finns det spetsar av västgötaart. De är inte planterade men pinkar opartisk på såväl pilar som ginkoträd. För att inte tala om kaukasiska vingnötter.


Skulle man gripas av lust att gifta sig lite sådär spontant i Botan (ja inte vet jag, jag är minsann så stadigt gift med maken sedan många år tillbaka, men det kan ju finnas fler än jag, såna som vill knyta hymens band), då är det uppenbarligen här, under katsuran som detta brukar ske. Och detta träd ska uppenbarligen dofta nybakat i skymningen vill jag minnas att man sade när vi gick på trädguidning. Eller om det var när bladen växlade färg? Kommer inte ihåg, men som sagt, vill man gifta sig så kan man då göra det här.
Och nu känner jag att jag är lite lugnare, så nu kan jag nog avsluta den här bildkavalkaden. För säkerhets skulle slänger jag in ett oidentifierat blad från en oidentifierad växt. Höstligt vacker och utan minsta lilla databas.

Men vänta, förresten... en liten bild till på Huliganen i den gamla pilen får det väl ändå bli? För säkerhets skull menar jag.

söndag 18 oktober 2015

Höstsöndag

 
 
Det är verkligen höstsöndag ute; milt, grått, fuktigt - ganska underbart tycker jag! En dag som gjord för att sitta inne och sticka, läsa, dricka te och äta bullar. Värre kan man ha det! Vartenda år skriver jag här på bloggen att jag är höstmänniska, och det kan kanske bli tjatigt i längden, men det är ju sant! Förvisso gillar jag väl mest kalla, klara, krispiga dagar men en sån här grådisig mild dag är definitivt bra för själen också.
 
Lika underbart som det är att se träden knoppas på våren, lika fantastiskt är det att se höstfärgerna nu. Kikar jag ut genom fönstret i det som jag kallar syrummet och maken envisas med att kalla pigkammaren (ibland lever han farligt, den mannen) har jag utsikt över det här trädet på grannagården, visst är det vackert?
Häromdagen var Huliganen och jag och fotograferade träd i Botan, och det blir nog ett inlägg av det också. Jag är ganska svag för träd och då att ha turen att bo just bredvid en trädgård där det finns 1700 stycken av varierande exotiskhet och storlek, ja det är ju ganska fantastiskt.
 
Igår var också en bra dag. Jag bakade på förmiddagen och sedan hade vi besök av dottern, svärsonen och the in-laws på eftermiddagen. Då bjöd vi på te och det nybakade och jag kände en viss nervositet.  Jag hade nämligen bestämt mig för att baka chokladkolakakor vilket jag gjorde och det blev bra. Då bestämde jag mig raskt för att baka kardemummakaka, helt utan att ta hänsyn till att jag hade alldeles för lite kardemumma vilket jag upptäckte en bit in i processen. - Äsch, jag är väl en kreativ bagerska! utropade jag  bästa Kajsa Warg-stil, greppade hurtigt kanelburken och dängde i en rejäl skvätt. Inte förrän jag tyckte att "kanelen" såg misstänkt mörkbrunröd ut insåg jag att jag hivat i en rejäl mängd chilipulver. Ooopss.
 
Först tänkte jag bryta ihop lite. Sen tänkte jag att jag gör en ny kaka. Sen insåg jag att jag hade vare sig ägg, mer kardemumma och bara lite kanel. Så vad gör man? Man försöker rensa undan all chilin och slänga i den kanel man faktiskt har (efter att ha kontrolläst fyra gånger på burken) och sen avsvär man maken ett tysthetslöfte.
 
Därefter tycker man ändå att det var ganska roligt så man berättar själv om sin fadäs, varpå maken ganska berättigat påpekar att man ju avkrävt honom att för evigt hålla tyst om detta. - Just det, svarar man raskt då, och ser hur maken tänker att han inte alls förstår sig på min logik. Nu heller.
Det får vara hur det vill med logiken, vi hade trevligt hur som helst, och på kvällen hade vi mer besök, nämligen av vår väldigt coola granne. Hon fyllde 85 häromdagen och är nog en av de häftigaste damer jag känner. Vi åt lamm, delade en flaska vin, pratade om böcker, latin, katolicism, musik och hur  hennes make poeten vann hennes hjärta genom en bukett gullvivor. Huliganen tycker också om henne och inbjöd sällskapligt till att ha dragkamp med en av hans leksaker, men där lade jag in mitt veto - han må vara liten men han är stark och Mikaela är både liten och kanske inte jättestark. Det vore ju snöpligt om man bjöd in till lammstek och det slutar i ett lårbensbrott - och då inte på lammet utan på gästen.
 
Nu har jag dock inte tid att blogga längre, nu ska det stickas lite tror jag. Läsas lite. Pussa lite på maken och klia hundmage. Det känns som att det kommer att bli en bra söndag det här.
Kardemummakakan? undrar man kanske. Jodå, den blev inte så värst chilifierad, utan ganska mild. Fast lite tam tycker jag nog ändå. Vet inte om det är mer kardemumma som krävs, eller trots allt en skvätt chili?




söndag 11 oktober 2015

Korsstygnsbroderiet


Ibland överraskar jag mig själv. Ibland gör jag det inte. "Inte" kan man då förstå som det där att jag klipper av tyget innan jag mätt om det passar in i lämplig ram och upptäcker när jag broderat färdigt att nähä, det passade visst inte. Redig och innovativ som jag är så gjorde jag väl som så då att jag använde en gammal sticka som upphängningsanordning och fållade med hålsöm runt om - herregud, min gamla syfröken skulle ha gapat av förvåning.

Men däremot är broderiet klart och det kvalificerar sig absolut som varande en överraskning.

I knit so I don't kill people. Kom sedan inte och säg att stickning inte har en avgjort terapeutisk och helande inverkan!

Det terapeutiska behövs i hög grad nu när jag inlett en privat liten vendetta mot cykelförbrytarna i Botan. Botaniska trädgården gränsar till en kyrkogård. Mellan Botan och kyrkogården går en cykelväg som just nu är avstängd för renovering. I Botan får man inte cykla, men däremot får man leda sin cykel de cirka 150 meter som det gäller.

Redan första dagen blev jag omcyklad av en herre i kostym och portfölj (ja den sistnämnda var han ju inte klädd i såklart), och då sa jag vänligt att cyklar ska ledas i Botan. Döm om min förvåning om mannen säger oj, hoppar av cykeln och leder den vidare. Min tro på mänskligheten fick sig en rejäl boost och när jag därför strax efter möter en mamma och ett barn komma cyklandes säger jag lika vänligt att de kanske inte vet att cykling är förbjudet här? - Jodå det vet jag, säger mamman, men cykelvägen är avstängd. - Men du får ändå inte cykla här, säger jag då (för i Botan är man van vid att kunna strosa runt i sina tankar utan att hålla utkik efter cyklar som viner kring öronen, plus att det i närheten är en liten lekplats för små barn). - Jahaja, det är lätt att skylla på cyklisterna! fräser mamman då och trampar vidare medan Huliganen och jag står och gapar.

Och så där håller det på. Det är en tämligen strid ström av cyklister och alla har sina undanflykter, de som inte bara ignorerar och cyklar vidare:

- jag vet, men NU får man cykla här medan det är avstängt! (nej det får man inte)
- man får inte ha hund här heller i så fall så det så! (det får man om de är kopplade)
- nähä, men köra får man! (Statens Fastighetsverk som förvaltar Botan får lova att köra in just här)
- jag har inte tid att gå!
- på det asfalterade måste man väl få cykla!
- varför säger du till mig, säg till honom i stället (vilket jag gjorde strax efteråt)

Och så där håller det på, och jag känner mig som en tant som gnäller. Men det är förbjudet (jag har kollat med Botan), och jag förstår inte varför folk ska tycka att regler gäller bara andra? Ibland är det skönt att vara tant, och tänka att "jag tar ingen skit!" och våga säga ifrån.

Häromdagen kastade jag mig över en yngling som just kom in i Botan och sa "får jag prata med dig!"- Äh???va??? sa den unge mannen då, fullt förståeligt. - Du är den förste jag sett som självmant hoppat av cykeln och leder den, så bra gjort av dig! trumpetade jag. Den unge mannen såg förbluffad, men glad ut, och jag tänkte att det är uppenbarligen den yngre generationen som man ska sätta sitt hopp till. För de som mest flagrant bryter mot det här och som blir mest fnysiga och förnärmade är faktiskt tanter. Som jag.

Och jag förstår, när man blir tillsagd att man gör fel (om än i en vänlig ton, för jag är faktiskt vänlig, tro det eller ej), så är väl ens första instinkt att försvara sig. Men sen kan man väl ändå säga "hoppsan, det visste jag inte" och hoppa av?

Denna vecka har dock fått mig att ihärdigt muttra för mig själv I knit so I don't kill people innan jag traskar hem igen och terapeutiskt stickar vidare.

fredag 9 oktober 2015

Fredag

Det rosslas och rasslas och jag skyllde hämningslöst på VD som kom tillbaka till jobbet och var grymt och gräsligt förkyld i början av veckan. - Hur kan det vara mitt fel? sa VD då och såg oförstående ut, - min fru har ju inte blivit förkyld. - Hon är väl immun mot dig, rosslade jag då. Sen tog jag lite kompledigt och gick hem och lagade mat, jo för syrran kommer hit ikväll och hon är lite rosslig själv så vi kan rossla och rassla tillsammans.

Det är inte klokt så skönt det är att komma hem en timme tidigare. Plocka lite äpple i trädgården och sen göra en knäckig äpplepaj.


Duka bordet med porslinet vi köpt på auktion - jättevackert och det måste diskas för hand. (Nåja, det finns ju något kontemplativt över det också, när jag diskar och maken torkar). Med linneservetter och servettringarna syrran gjort till oss.


Sen fick en coq au vin puttra på spisen i lagom lång tid. Coq au vin och äpplepaj - det är Comfort food en höstfredag när det rosslar i rören.
Hela tiden jag lagat mat och lyssnat på Amanda Jensen och Agnes har jag haft sällskap av tvenne mycket intressserade individer. - Posera fint så får ni vara med i blogginlägget! sa jag och riktade kameran neråt. Vissa poserade fint, andra gjorde som de ville. I vanlig ordning. Och innan jag hann handgripligen placera Huliganen och beordrat honom att säga "cheese" så ringde syrran på dörren. Just nu går de på promenad och jag ska sätta på potatisen. Fredag. Inte dumt.

(Huliganen må vara inte så värst fotogenique - men gullig det är han! Fast där får ni tro mig på mitt ord, det syns ju inte på det där bluddriga ovan).

onsdag 7 oktober 2015

Minnen från syslöjden

Det är inte mycket jag har broderat i mina dar, och inte trodde jag väl att jag skulle greppa aida-väven igen. Å andra sidan så har jag insett de senaste åren att mycket av det där som jag aldrig skulle ägna mig åt, det verkar helt plötsligt väldigt intressant. Okej, jag är nog ganska tveksam inför broderi som sådant, mest för att det är ett himla räknande och smått och pilligt och kräver en viss noggrannhet. Men så kom jag på att jag måste ha en liten broderad tavla på väggen. Obs, en mycket liten en. Men dock. Och jag kommer att tänka på Tjorven som vill erbjuda gubben Vesterman ett korsstygnsbroderi när han skänker dem sälen Moses. Förvisso tackar han nej eftersom han inte inser storheten i det hela, men så visar han sig ju också vara en eländig gubbtjyv trots allt. Fast nu kom jag visst bort rätt från ämnet.

Jag har alltså köpt aidaväv. Garn (grönt). Jag har ordentligt sicksackat runt kanterna, min syfröken skulle varit stolt över mig! Och jag har hittat en av mammas gamla märkböcker. Tja sedan visade det sig att jag hade ingen lagom tapisserinål, men sådana småsaker får ju inte hindra mig nu när jag är sugen på att brodera! Annars fick jag ju vänta tills imorgon = kräver tålamod = inte denna bloggerskas styrka.

Nu är jag på gång! Så får vi se vad det blir.

måndag 5 oktober 2015

Kandidaten

Det börjar ju närma sig Nobelprisdags och jag vill härmed officiellt påtala att jag har en stark kandidat. Jag vet inte riktigt i vilken kategori, men den som kom på det där med crock-pottan, den var ett sant geni! Så han/hon/den/det borde kunna få såväl fysik- som kemi- som matematikpriset tycker jag nog. Inget knussel!

För det är måndag idag. En måndag som känns som den första riktiga höstdagen och dessutom en måndag som inleddes med ett tandläkarbesök. Ja, jo, jag har en trevlig tandläkare, det har jag. Men det finns roligare saker man kan ägna sig åt det första man gör på morgonen. I all synnerhet som man upptäcker när man är halvvägs dit att man i ren distraktion håller på att cykla till vårdcentralen i stället för tandläkaren. Då vill det till att man kan trampa raskt på pedalerna. Fast lite motion lär ju vara nyttigt sägs det.

Efter en sån dag är det väldigt skönt att komma hem till det hem där crock-pottan puttrat på hela dagen och duka fram en mustig höstgryta. Det ger ett försonande skimmer åt denna måndag. I all synnerhet som det i kylskåpet finns en mycket liten, men dock, äpplepajsbit kvar sedan vi hade makens danska släkt på besök igår. Det känns som den här dagen nog slutar lite bättre än den började.

lördag 3 oktober 2015

Vad är det för fel på folk?

Det är lördagmorgon. Solen skiner. Huliganen har åter sovit hela natten utan att ha problem som krävt att man hoppar i foppatofflor, mjukisbyxor och drar runt Lunds gator med håret på ända och skrämmer studenter som ännu inte gått och lagt sig. Livet borde vara på topp, således!

Ändå sitter jag här och är så arg så att det pyser små röda djävlar ur öronen på mig och då kan man ju med visst fog fråga sig varför? Varför är jag inte en sinnebild av fryntlighet och godmodighet? Va?

Jo för Huliganen och jag tog en långsam morgonpromenad genom ett Lund som nyss vaknat. Vi njöt av att snusa på både det ena och det andra, och fundera över Livet och finna det vara gott. Ända tills vi stod vid Hemgården och avnjöt en ovanligt väldoftande liten fläck, matte stod i sina egna funderingar ända tills hon insåg att det närmade sig en stor brun labrador av hankön med siktet inställt på Huliganen och utan någon vidhängande ägare i koppel. Labradormatten kom nämligen strosande efter med kopplet i näven. Då förväntar jag mig att matten ska kalla in sin hund, men det gjorde hon inte, inte förrän jag stampat i marken och vrålat "gå hem!" till hunden vilket kanske egentligen borde varit "gå till matte!" men när man ska reagera snabbt så kan det bli lite fel.

Hunden, som hette Attila, förstod jag av mattens milda "Attila kom hit", hade inte alls för avsikt att gå till matte, men däremot tyckte han att jag var en ganska ogästvänlig figur så han gjorde väl en liten lov innan han tänkte att nä minsann, den där västgötaspetsen ska nog ha lite på moppe ändå, så han morrade dovt och kom IGEN. Då tror man ju att matten ska inse allvaret och verkligen försöka koppla sin hund? Men då tror man fel, och det rytande jag uppbringade borde ha skrämt kor i sken i sju härader.

- Kan du KOPPLA DIN HUND!! sa jag då, möjligen med tillägg av några invektiv. Och det var väl ungefär här jag tappade tron på den hundägande mänskligheten, jo för då svarar människan att detta var ett socialt beteende hos hundar, att hundar inte är människor och att de måste få utlopp för sina instinkter. Att det var min osäkerhet som hundägare som gjorde att jag blev så arg.

Tja vad säger man? I mitt eget fall så blev jag ju inte direkt vänligare efter det, och jag påpekade med emfas att om man inte vill ha en annans hund kring sin egen, så är det den andra mattens förbannade skyldighet att ha koll och pli på sin hund och inte komma med något svamlande om hundars sociala behov.

Då säger matten att hon är i alla fall nöjd med sin hund, varpå jag svarar att det tycker jag hon ska vara - men däremot ska hon inte vara nöjd med sig själv som hundägare, för det är hon rent ut sagt urusel på. Sen går vi hem, Huliganen och jag. Huliganen har under allt detta varit så förbluffad att han inte sagt vare sig bu eller bä, men jag tror han är rätt nöjd med att matte tog hand som situationen.

Men oj så arg jag blir, sådär så att man efteråt tänker "varför sa jag inte så? Eller så?". Man tänker ut en massa bra argument som man inte kom sig för med i stridens hetta.

Jag har full förståelse för att man vill kunna gå med sin hund lös, och jag vet att det finns hundägare som tycker att det ska man få göra i alla situationer. Fine - men då ska man ha koll på sin hund! Den ska inte springa lös lite som den vill och ha fritt utlopp för sitt sociala beteende. Det må så vara att Attila säkert är en snäll hund, men jag vet ju att de flesta hanhundar retar upp sig rejält på Huliganen och jag vill inte att fler ska hoppa på honom. Någonsin. Då hoppar jag hellre själv på andra oansvariga hundägare. Jämfota om så krävs.

fredag 2 oktober 2015

Det finns värre sätt

att starta en helg.

Man börjar med att cykla hela Sölvegatan ner i god fart. Sedan går man en promenad med Huliganen, åker och beställer en matta, lagar ankbröst med sidfläsk och örtolja, pratar med sonen i telefon, tänker att det är himla bra att man är bjuden till dottern och svärsonen imorgon. och sen hamnar man ute på balkongen i höstkvällen, med ett glas vin, lite choklad, en filt och maken.

Man identifierar den enda stjärnbild man är säker på (Karlavagnen), pratar om livet och meningen med det hela och tänker att det här med helg, det är faktiskt inte dumt alls.


Sen tänker man lite på föredraget man var på igår med Gamla Lund, och ler lite inombords. Det där med aktiviteter med Gamla Lund det har sin egen speciella charm och det kan hända att man måste skriva om det en  annan dag när man inte är så trött. Men nu är det sängen som kallar. Det är helt OK när det är fredag, man har tillbringat en angenäm kväll med maken och tittat på Karlavagnen.

Fredagar. Det kunde varit mycket värre.

Naturälskare

En av fördelarna med att bo där vi bor är att man på lunchen bara skuttar (nåja) över gatan och kommer rakt in i Botan - gillar man blommor och blader, och det gör man, ja då är det ganska angenämt att strosa runt där. Ännu bättre när man har en eller två hundar som sällskap, och ibland, om man har tur har man även en make med sig. Idag var det en sorglig brist på makar, men solen sken i alla fall! Gräset var grönt! Blommorna blommade och folk satt i klasar på bänkar och gräsmattor och åt medhavd lunch.



Bitvis var marken ljust blålila av blommande tidlösa och jag gick där och tänkte på hur ljuvligt det faktiskt är och hur bra allting var och, tja, liksom finemang på alla sätt och vis. Uti skogen ska vi gå, jopphejdi, jopphejda gnolade jag, fast det var ju inte det minsta sant på något vis, det var vare sig skog och eller jopphejdi, och hundarna såg ut att skämmas för mig när jag gnolade för mig själv. Jag tror inte de riktigt begriper sig på det där när man bara måste brista ut i skönsång för att det är så vackert och fint. Eller åtminstone sång. Skön- kan man kanske stryka. Själv kände jag dock hur naturälskaren inom mig krävde att få utlopp.  Här måste fotograferas så jag slet upp mobilen! Sedan tittade jag ner och såg den lille lurvige vännen, han som numera äter njurmedicin och inte har tvingat ut sin matte en endaste natt den här veckan, duktig hund! Han såg ut att beundra blomprakten han också, och jag kände mig så nöjd att jag har en hund som uppskattar det vackra här i livet.


Tjugo sekunder efter det att bilden tagits tog han några bestämda steg och satte sig och bajsade mitt bland tidlösorna. Detta dokumenterades dock inte på bild. Man kan uppskatta en blommande gräsmatta på mer än ett sätt uppenbarligen.