söndag 30 juni 2013

En liten bit av Himmelriket

Lördagen tillbringades på bästa sätt; vacker natur, det bästa av sällskap och en massa god mat, mer kan man väl inte begära av tillvaron? Syrran som när det gäller systrar ligger i klass A+++, prima vara alltså, hade generöst bjudit maken och mig på matvandring på Kullaberg, eller Kullen som det ju heter egentligen. Jag tycker ju att Skåne är makalöst vackert - Österlen är underbart, Söderåsen är fantastisk, Lundaslätten är som en enda glaskupol av himmel. Också har vi då Kullen - dramatiskt vackert ute vid fyren och de branta klipporna, böljande ljuvt lite längre inåt landet. Och det var där vi höll till.

Guiden mötte oss och visade pedagogiskt var vi befann oss; det kan ju vara svårt att veta om man nu inte är skåning.

Efter den geografiska genomgången var vi alla beredda att kasta oss ut i den vilda naturen! Efter en lagom lång stund (kanske 10 minuter?) var det dags för det första matstoppet och då var vi ju alla glupande hungriga. Luften och motionen kräver ju sitt!



Då blev det ost och tomatmarmelad, gott bröd och Kullamust, gjord på Cox Orange och Ingrid Marie, mina favoritäpplesorter! (Laxen och det andra kom senare).


Vi lät oss väl smaka och sen var det dags att vandra vidare. Uppåt och framåt, genom fårahagar och kohagar och med havet inom räckhåll. Regnet hängde hotande i luften, men än så länge höll det sig i skinnet. Titta bara! Visst är det vackert?

Efter ytterligare en liten stund var det dags för sill-stopp. Sill är alltid gott, men sill ute i naturen är ännu bättre! Maken, syrran och jag bänkade oss vid bordet på marken och lät oss väl smaka. I synnerhet sillinläggningen med parmesan var smaskig!




Efter en stund var det dags att bryta upp igen, och smidigt och graciöst (eller förresten, stryk "graciöst".... vid närmare eftertanke, stryk "smidigt" också) tog vi oss upp och traskade vidare, gnolandes ut i skogen ska vi gå, jopphejdi, jopphejda och sen! Tada! Befann vi oss nästan i Hollywood. Eller i alla fall i cineastisk miljö! I alla fall för oss som börjar bli lite gråhåriga och såg ungdomsserien Kullamannen på tv någon gång i en avlägsen forntid. Kolla bara! Müller stuga, han som nästan var skurk men ändå inte visade det sig (jag hoppas jag inte avslöjar handlingen nu, för någon som tänkt sig att se just Kullamannen?). Och inte kan man väl tycka att stugan ser särskilt illavarslande ut?


Sedan började det droppa lite. Men vi är hurtiga typer som raskt drog på oss överdragsbyxorna och glatt vandrade vidare, inga sura miner här inte!

Efter att med dödsförakt ha klättrat över stättor och staket, nästan med värdigheten i behåll, kom vi fram till Himmelstorp, och det var där vi åt lax och ramslökskorv, kalkon och vikentomater, hjort och vildsvin och allt vad det var. Här fick dock regnet oss att dra oss in, och miljön inne i Himmelstorp gick inte av för hackor den heller!



Mycket mätta, mycket belåtna och milda och blida till sinnes trotsade vi det strilande regnet och gjorde en lov ut i naturen igen; människan lever ju enbart av mat, utan själen ska ha sitt också. Nu hade ju i och för sig själen redan fått massor, men lite till ville den ändå ha, något ännu äldre, ännu mer historiskt. Och vad kan väl då passa bättre än en domarring?


- Fint! sa jag. - Gammalt, liksom, la jag sen till.
- Nu vill jag ha kaffe, chokladpraliner och småkakor, sa jag sen, och då fick jag det. Där någonstans glömde jag bort att fotografera det vi åt, man var liksom tämligen mätt vid det laget och då fungerar väl inte hjärnan riktigt som den ska. Om den nu någonsin gör det, det kan vara en öppen fråga.

Däremot fotograferade jag omgivningarna där kaffet serverades, för det var nämligen vid Skogvaktarbostället, som synnerligen rättvist utnämnts till Kullabergs vackraste trädgård. Och nog är den det!

Högt uppe på åsen, med havet i bakgrunden, lummigt, lagom vildvuxet och med en rofylld atmosfär. Vi hittade en plats och bänkade oss med kaffet-å-chokladpralinen. Att regnet fortfarande strilade lite, det märkte vi inte.

Jag har kluvna känslor till det där med trädgårdsprydnader - men när de ser ut så här, ja då är jag helt med! Såna här skulle jag också vilja ha i min trädgård!



Man ser ju att det inte bara är vi som har lite svårt att komma till maten när den serveras i marknivå...

- Oj så vackert! sa syrran och jag när vi såg glasverandan med de röda rosorna.
- Oj så mycket att måla, sa maken som har en mer prosaisk inställning till glasverandor och rosor. När vi stirrade strängt på honom bättrade han sig dock och sa "snygga rosor. Röda liksom". Det känns bra att veta att man är gift med en som förstår att uppskatta det vackra här i livet. Puss på dig, maken!


Det var verkligen en härlig dag! Tack syrran för att du bjöd oss!

lördag 29 juni 2013

SJ, SJ, gamle (o)vän...

Fast nu var det ju inte SJ det ska handla om, utan snarare torsk. Eller Öresundstågen. Eller konduktörer. Eller...  fast jag kanske ska börja från början?

Maken, syrran, Zoya, Huliganen och jag var inbjudna till dottern och hennes sambo på middag. Väldigt trevligt en fredagskväll tyckte vi och tackade raskt ja. Med acklamation!

Tar man tåget till Kristianstad, ja då kan man ju dricka ett glas vin, tänkte vi listigt och cyklade ner till den lokala järnvägsstationen med Huliganen och Zoya i hundkärran. (Jävligt onödigt, om man frågar Huliganen, "om ni var nykterister hade vi kunnat åka bil i stället", men det örat lyssnade vi inte på).

Tåget var försenat. Sen bytte de perrong och skyltade vänligt upp där. Sen kom det ett helt annat tåg där på perrongen där det stod "till Kristianstad" och förvirrade det hela, men till slut kom vi på rätt tåg och klev in i en vagn där hundar var tillåtna. Det var fullt och trångt och vi fick gå en bit, men till sist hittade vi tre utspridda platser.

Säga vad man vill om Huliganen, men han är duktig på att åka tåg. Alldeles tyst satt han bakom mina ben och begrundade omvärlden. Sen kom konduktrisen. Först kollade hon syrrans biljett, så småningom kom hon till mig.

- Hundar får inte vara i denna vagnen, meddelade hon triumferande. Varför hon inte sagt något om Zoya förstår jag inte, men kanske hon trodde Zoya var ett marsvin?

Först tänkte jag i bästa Fantomen-stil säga att "det är ingen hund, det är en varg", men jag lät bli. Orka, liksom.

Så vi traskade tillbaka, till vagnen där 6 säten var ockuperade av barnvagnar (tomma), ryggsäckar (fulla), barn (som inte satt i sina föräldrars knä). Sen stod vi hela vägen till Kristianstad och jag tänkte bistra tankar om Öresundstågen.

Sen kom vi fram och fick torskrygg och marinerad fänkål och god potatissallad och rabarberpaj, och då, ja då lekte livet igen! Vin fick vi också, vill jag framhäva, så det där tågåkandet var alls icke i onödan!

Så småningom bordade vi tåget hem. Då fick vi hel kuppe för oss själva. (OK,  efter det att ett sällskap sett Zoya och flytt fältet. Hon är ju lite skräckinjagande). Konduktrisen log glatt och sa förtjust "TVÅ hundar!" när hon kollade biljetterna, precis som om hon vunnit på lotto.

Och då kände jag att det finns hopp. Även för Öresundstågen.

onsdag 26 juni 2013

Juniträdgård


På något vis känns det som om det blivit tvärstopp för sommaren; regn och 15 grader är i alla fall inte vad jag kallar skönt sommarväder. Att packa in sig i regnställ när man ska cykla hem från jobbet och känna hur regnet droppar ner längs nacken gör heller inte att livsandarna hoppar jenka av fröjd.

Sen så är det en hotande sommarförkylning som spökar. Alltså blir man lite...tja... o-munter.

- hur är det? frågade maken igår när jag kom hem, fuktig och moloken.

- Jo, svarade jag på mitt mest korthuggna norrländska vis. Kanske inte direkt så att jag liksom tog det på inandningen, så där som norrlänningar gör, men avgjort enstavigt. Till och med så att jag själv tyckte att det kanske var i avigaste laget, så jag la till "för all del". En sån dag var det. Men sen blev det ugnsbakad forell och då piggnade jag till.

Och så kom jag att tänka på bilderna på trädgården som jag tog häromdagen, och då tänkte jag att det är ändå sommar och absolut inte november. Eller februari för den delen, och bara det är ju faktiskt en väldigt bra sak.

Det är inte bara vackert när det blommar, det doftar gott också. Schersmin till exempel. Och honungsrosen! Den må vara i sticksigaste laget och trassla in sig både här och där, men den doftar ljuvligt och det är kanske just det att den bara blommar en gång per säsong som gör att man uppskattar det desto mer. Varje år fotograferar jag den, och det är kanske lite tjatigt - men vem bryr sig?

Lavendeln är också på gång, men den glömde jag visst bort att fotografera. Och nu tänker jag faktiskt inte gå ut i regnet och göra det, lavendeln får man helt enkelt tänka sig. Tills en annan dag. Tills denna andra dag behagar infinna sig får man nöja sig med lite sallad. Doftar kanske inte så mycket, men smakar gott!


Doftar gör dock kaprifolen. Den ros som står i bakgrunden är egentligen inte den ros som en gång planterades, en gräslig karamellskär sak som maken valt. Eftersom jag inte begrep bättre planterade jag den för grunt så det kom massor av rotskott av ursprungsrosen och den växer som besatt. Ganska söt och alls icke karamellskär är den också.


Lite mer spridda trädgårdsbilder blir det också, dem kan jag titta på i höst när snålblåsten viner och regnet är ännu mer iskallt. Då ska jag titta på dem och minnas hur det doftade och komma ihåg att efter varje vinter så kommer det en ny vår och försommar. Och det är ju en evig tur.





måndag 24 juni 2013

Pukor och trumpeter!

Jag har sytt! Minsann. Gardiner till gästrummet.



Nu ska man inte tro att jag gick helt från scratch, ånej, Jag hittade gardinerna i garderoben, min mamma har vävt tyget för länge sedan och så fick jag gardinerna, men de var alldeles för korta. Eller för långa. Ja det beror ju på vilket fönster man vill ha dem i.



Nu vill jag hade dem i gästrummet, så nu har jag SJÄLV mätt. SJÄLV klippt. SJÄLV nålat och sedan SJÄLV sytt med återhållen andedräkt och med uppbådande av en våldsam koncentration.

Jag blev mycket nöjd och orimligt stolt över mig själv. Jag tvingade såväl maken att sonen att beundra prestationen.

- Säg "så fint"! förmanade jag dem, och de lydde snällt.


Sen tycker jag det är roligt att kunna använda mammas tyg också, jag tycker det är jättefint och passar bra in i vårt gästrum.


Så skulle ni komma på besök och bo över, ja då är det här ni får sova. Och då förväntar jag mig att ni kommer att kasta beundrande blickar på gardinerna. Sitter man i min gamla korgstol får man en bra utsikt över dem.


söndag 23 juni 2013

Titta vad som flyttat in!


Ibland överraskar jag till och med mig själv. Det är så jag förundrat funderar:

- hur fungerar hennes hjärna? Egentligen?

Nu var det ett sådant tillfälle. Jag har alltid hävdat att Jag Är Inte En Person Som Syr. Att jag får röda utslag längs ryggraden bara av tanken på att sy. Inte har det hämmat mig särskilt heller, eftersom jag har en syster som syr desto bättre och hellre, och som snällt syr både gardiner, tehuvor, virknålsfodral och det ena med det andra till mig.

Men så en torsdagskväll när jag var ute och gick med hunden slog tanken mig; tänk om jag hade en symaskin!

- Sansa dig! sa jag bestämt till mig själv. Andas djupt några gånger så går det över. Fundera noga. Förhasta dig inte.

Alltså åkte jag ner i stan på fredagsmorgonen så fort affärerna öppnat och kilade in i den lokala symaskinsaffären.

- Jag vill ha en mycket enkel symaskin, sa jag. En som bara syr raksöm och kanske lite zigzag. Inget fancy. Inget som syr en massa mönstersömmar, inte en som ger mig dåligt samvete för att jag är en sån usel sömmerska. Det ska vara en snäll och enkel maskin.

Symaskinsmånglaren tittade på mig och bedömde mycket riktigt att jag inte hade en aning om vad jag pratade om. Sen visade han mig en maskin, och visade först av allt att den trädde sig själv! Jag, som har så jämmerligt svårt för att se en ynklig sytråd och ett ännu ynkligare nålsöga, hickade till av glad förvåning. Sen fick jag provsy och den sydde så tyst och rakt, och ja, liksom vänligt på något sätt.

- Men vi har ju den här modellen också, sa symaskinsgubben sen och pekade lite föraktfullt på en maskin som kostade hälften så mycket. Jag provade den också, men var liksom mycket barskare. Högljudd på något sätt. Såklart jag ville ha den första!

Lite förnuft har jag ändå, så jag bad om betänketid och gick och ringde syrran för att be om råd. Hon lovade snällt att ställa upp, och i torsdags kväll hittade vi äntligen en dag när det passade att gå på symaskinsjakt.

Syrran provade båda maskinerna. Pratade i tekniska termer med gubben och jag stod mest och tindrade med ögonen och tänkte att jag behövde inte förstå något, jag har ju expertis inom familjen, tänk så praktiskt!

Det var liksom ingen match för försäljaren, jag hade ju redan bestämt mig, så han binglade och bånglade in 1 st symaskin i kassaapparaten. Sen köpte jag tråd och nålar också, för det sa syrran att jag behövde.

- Har du något att sy med? frågade hon sen. Vad menade hon? Jag stirrade på henne och undrade osäkert

- menar du TYG? Då log expediten roat.



Så en Janome har flyttat hem. Första kvällen packade jag upp den och blev sen lite osäker och tänkte det är bäst jag tar ett glas vin och läser bruksanvisningen. Så då gjorde jag det. På fredagmorgonen var det väl ändå dags att trä den, tänkte jag och lyckades spola tråd till undertråden. Ha! Piece of cake! tänkte jag triumferande och kastade mig sedan över instruktionen för tråditrädaren. Herreminje! Dra tråden hit och dit och under och över och lyft och drag och allt vad det var. Jag begrep inte ett dugg. Nada. Jag blängde bistert på maskinen, men kom sen på den revolutionerande idén att trä den på gammalt hederligt vis, och tänk att det gick det också!

Och nu är jungfruresan gjord! JAG HAR SYTT!!!! Under tiden gnolade jag om Josefin och hennes syma-ma-ma-skin medan nålen gick upp-å-ner-upp-å-ner.

På midsommarkvällen kom syrran, och hon hade med sig en massa saker som hon tyckte jag behöver;
Mer tråd! Gütermann, för det sa symaskinsmånglaren att det måste man ha. Man får absolut inte sy med billig tråd, och i all synnerhet inte med billig tråd från Ikea. Han sa det inte rakt ut, men jag tror att spanska inkvisitionen rycker ut då. Så då köpte jag väl vit och grå sån tråd, men nu fick jag fler färger. Och pärlor! För det behöver man också. Och knappar, en hel burk full! OCH - tadaa!! - tyg. Jominsann, det är sånt man syr med, vet jag nu. Visst har jag en supersnäll syster?

Men jag undrar lite; jag har en del tråd som det står Mölnlycke på, och som jag tror jag ärvt efter min mamma. Är det bara att slänga med en gång, eller vågar man använda den? Man vill ju inte gärna att spanska inkvisitionen knackar på dörren, menar jag.

lördag 22 juni 2013

Det där med träd


Huset vi bor i är ganska gammalt. Det byggdes i början av 1920-talet av rekorderliga människor som helt och hållet anammat Voltaire, det där med "il faut cultiver son jardin", vilket är ungefär det enda som jag kommer ihåg av Voltaire, så nu är det ämnet uttömt. I alla fall, odlade sin trädgård gjorde de. Det var grisar och duvor och säkerligen en eller annan liten höna också. Grönsaker och fruktträd. Många fruktträd. Och en del har fallit för tidens tand.

Så fanns det päronträdet. Det som skuggade så bra när det var skitvarmt på på somrarna. Det som vi använde när vi skulle hänga upp hängmattan. Det som jag planterat en klematis bredvid, en Summer Snow, som blommade hängivet hela sommaren ända uppe i trädkronan.

För något år sedan skulle vi ha vår snälle Bengt att beskära det, men han sa lite försiktigt att det började närma sig vägs ände för vårt päronträd. Det var murket och skulle inte stå så länge till. Det var liksom gammalt och skrynkligt (lite grann som man själv, tänkte jag, och kände en själarnas gemenskap med trädet). Så då satte vi en hängpil bredvid för att i någon mån ersätta det, och medan den växte till sig lite fick päronträdet stå kvar.



Men i år var det dags. Bengt kom med stegar och motorsåg och vips! så var trädet borta.  Det är inte helt okomplicerat att se ett så gammalt träd falla tycker jag, det var ju närmare 90 år gammalt och ett sånt ersätter man inte så lätt. Å andra sidan kan man inte hålla på med konstgjord andning hur länge som helst.
Visst blev det tomt, men ändå inte fullt så tomt som jag befarat.

- Ska stubben stå kvar, så kan clematisen klättra i den? undrade Bengt. Och så har vi gjort tidigare. Med det gamla Flädieäppleträdet, till exempel. Det fick stå kvar och så satte vi klätterhortensia som gör just sånt som dylika blommor ska göra. Klättrar, alltså.


Men det såg faktiskt ganska fjolligt ut med den där stubben. Vi beslöt oss för att ta ner den trots allt. Nu är det ju så att man kan besluta sig aldrig så mycket, jobbet blir liksom inte gjort förrän man tar sig i kragen och gör det.

Riktigt där var vi inte. Men så ringde sonen. Han skulle ha jobbat på midsommarafton, men nu blev det inte så.

- Kom hit! sa vi entusiastiskt.

Sonen, som trodde han skulle få mat och bli ompysslad, ångade ner mot Lund. Där visade sig att hans illistiga föräldrar undrade om han möjligen skulle kunna? Hjälpa sina dagars upphov? Och sonen, som är en snäll son, kom till undsättning.


Det grävdes. Det höggs. Det svettades. Maken hittade en flinta och såg rätt så nöjd ut. Ett slag var jag orolig för att han skulle gräva upp hela trädgården i arkeologiskt nit, men han behärskade sig.

Sonen greppade yxan och högg så att flisorna yrde omkring! Själv ägnade jag mig åt helt andra saker, jag  menar; det räcker väl med att vissa svettas och stånkar och har sig? Det är väl ingen mening med att alla ska få blåsor i händerna och ont i ryggen? Nej minsann, sa jag till mig själv, och ägnade mig åt min nya pryl, som jag ska blogga om så fort jag hinner.
Men det är ju märkligt hur såna där gamla murkna träd kan liksom klamra sig fast med alla sina rötter i myllan. Den ville liksom inte ge upp. Och när makens diskbråck var hotande nära att blossa upp och när sonen hade fått plåstra om nävarna rejält (och slitit upp några av mammas trädgårdshanskar), ja då fick vi ge slaget förlorat. För den här gången. Stubben står där den står.

Gamla päronträd rubbar man inte så lätt.

Morgonen efter

Lite sliten är man. Trött på något sätt. Liksom utmattad.

- Aha! tänker Vän Av Ordning nu, hon snapsade för mycket igår på midsommarafton!

Då vill jag ha fört till protokollet att det gjorde jag inte alls. Snaps dricker jag mest av traditionella skäl och i så små mängder att det är risk för att vätan liksom avdunstar på vägen mellan glaset och mina läppar.



Det var en i alla avseenden mycket lugn, men mycket trevlig midsommar, trots klass 1-varningen för kraftiga åskväder över Skåne. Det blev ingen åska och vi kunde sitta ute och inmundiga sill, nypotatis och hela konkaronen. Samt lite västerbottenpaj med basilika och persilja eftersom sonen inte direkt är någon sillätare av rang. En (1) bit åkte det ner, tror jag. Syrran, maken och jag gjorde sillen mer rättvisa. Sen blev det jordgubbar i växthuset när kylan började komma. Det var en väldigt skön midsommarkväll, och ganska tidigt gäspade jag käkarna ur led och ramlade i säng.

Belåtet tänkte jag att nu, nu skulle jag sova ut! Inhämta många timmars förlorad sömn. Men det får nog bli en annan natt, för halv tre for Huliganen upp och tänkte; det åskar!

Åskar det, ja då måste man ut och gräva sig ner genom godtycklig matta ner mot Australien. Matte är trots allt lite rädd om mattorna så hon for efter och påtalade att det åskar visst inte. OK, det blåser friskt, det gör det, men vare sig blixt eller dunder hörs.

Sånt andefattigt snack lyssnade Huliganen inte på. Har han bestämt sig för att han hört åska bortemot Rysslandshållet, ja då har han det. Basta.

Till slut fick jag koppla honom så jag kunde hålla honom bredvid min säng. Då grävde han i alla fall inte, men han var inte nöjd med sakernas tillstånd, det lät han förstå.

Så fort jag slumrade till och släppte kopplet rände han, likt en målmedveten missil, ut mot någon matta och satte igång sitt grävar-värv. Jag bönade. Jag bad. Jag resonerade. Till ingen nytta.

Det slutade med att vi stängde in oss i sovrummet, rullade ihop mattan och somnade av ren och skär utmattning när klockan närmade sig halv sju. Utan att matte hört minsta lilla åskmuller. Men jag börjar kanske bli lomhörd på gamla dar.

Nu ser hunden ut så här.


Och jag sitter och tänker på mitt senaste nyförvärv, som är så märkligt att jag inte riktigt kommer över det än. Men roligt lär det bli!


torsdag 20 juni 2013

Fördelarna med att konferera

Ja, förutom att man lär sig nya saker, som hur man inte faller i komaliknande sömn under de mest obegripligt vetenskapliga föredragen till exempel. Eller att man träffar folk från olika delar av världen. Såna saker.

Därutöver finns ju att man den första konferenskvällen, som är hjärtskärande vacker, traskar upp till Ale Stenar. Man bryr sig faktiskt inte om ifall det är en solkalender som vissa hävdar, eller "bara" en skeppsättning från Vendeltid. Fantasieggande och ljuvligt vackert ligger den där, högt ovanför havet.


Man står där och låter tanken svindla, när man tänker på alla som stått just där och funderat på meningen med livet. Möjligen är det stupet ner mot havet som får det att svindla. Korna tar det med knusende ro. De bryr sig inte så mycket om det där med Zodiaken eller Vendeltid. De är vår tids filosofer. Lever i nuet. Här och nu. Det gör de rätt i.


Morgonpromenad längs havet är heller inte fel!
Något som heller inte var fel var det att Huliganen var alldeles väldigt närvarande! Det var nämligen min dator som användes som konferensdator och när skärmsläckaren gick på, vem blickade då glatt ut mot den församlade enigheten om inte Huliganen? Han visade upp sig rullandes i snön. Sittandes bland lavendelblommor. Åkandes cykelkärra - ja ur alla möjliga synvinklar.

Och jag tror ju faktiskt att det var nog det som alla uppfattade som konferensens höjdpunkt! 

söndag 16 juni 2013

Ven

När man behöver ladda batterierna lite, vad gör man då? Säkert kan göra olika saker; dra till Tibet och meditera i ett kloster. Ägna sig åt lite solitär djuphavsdykning. Sjunga i kör. Bestiga ett eller annat litet berg.

Eller också drar man till Ven. I sällskap med glada kvinnor tar man den lilla färjan från Landskrona och efter en liten stund skymtar man ön, den ö som liksom känns lite Astrid Lindgrensk hela den.


När man klivit av i Bäckviken skänker man en liten tanke på vad man ska göra nu? Länge behöver man inte undra, man liksom snavar över Hvens Glass. Problem solved!



 Efter att ha styrkt sig vandrar man uppför backen, för nu ska man hyra cykel! Cykel är ett bra fortskaffningsmedel på Ven. En ö som är drygt 4 km lång (eller menar jag bred?) är väldigt cykelvänlig. Möjligen förutom backarna. Ven är backigt och det vet man ju när man gnolat "Flicka från Backafall". Det får vara hur det vill med den saken, en gul cykel skulle vi ha!


På Ven är det så att alla är hjälpsamma! "Cykla nu inte Landsvägen rakt fram, cykla till höger och se på linet som blommar" sa han som mekade med cyklarna. Så då gjorde vi väl det, blommande lin vill väl alla se?


Sen cyklade vi vidare! Vi såg getter. Av getter får man mjölk. Och av getmjölk får man getost! Alltså köpte vi getost, vem skulle inte ha gjort det?

- Har du gott bröd? frågade vi getostförsäljaren när vi provsmakat och köpt med oss en bit smaklig ost och lite fikonmarmelad.

- Bröd köper ni hos Brita, kör uppför backen och in genom allén sa getostmannen, så då gjorde vi det. På Ven odlar man durumvete och gör vansinnigt gott bröd. För att inte tala om kanelbullar! Den doften, den räckte till för att göra vilken salladsfetischist som helst till en inbiten kanelbulleätare! För att inte tala om själva affären! Vem skulle inte spendera sin sista krona där?


Sen cyklade vi vidare till Tuna by, där vi hyrt en grandios stuga! Vi åt vårt bröd, vår getost och lite sallad i solskenet.

Styrkte cyklade vi vidare. På Ven måste man ju besöka St Ibbs kyrka. I alla fall om man tänker gifta sig. Nu gjorde vi ju i och för sig inte det, men vi hann in mellan två brudpar och tittade oss omkring

Sen fortsatte vi nerför backen (10%-s lutning) mot Kyrkviken. Där fick vi tillfälle att styrka oss med de medhavda kanelbullarna. Det är sånt som ger hår på bröstet, mod i barm och ork nog att ta sig uppför de där 10%:s lutningnarna igen.



Vi traskade uppför. Vi skrattade mycket. Ja överhuvudtaget skrattade vi mycket hela helgen. Det är bra, livet är ju så mycket roligare när man skrattar än när man gör rotfyllningar till exempel. Nu har jag aldrig gjort en rotfyllning, men jag föreställer mig att det inte alls är lika roligt som att weekenda på Ven.


Sen cyklade vi vidare. Oj, vad vi cyklade. Hit och dit. På grusvägar och asfaltvägar. Bland linfält och åkrar och längs havet. Uppför och nerför.


Ven är också fullt av konsthantverkare, i de mest förtjusande affärer. Den här till exempel. Vem vill shoppa på Ikea när man kan besöka Cassiopeia??

Nu är man ju gift med maken, och då besöker man inte Ikea, så det är väl mest en retorisk fråga, men i alla fall.

Det kan hända att någon sån där liten keramikblomma följde med hem, det kan det. Man har ju ett eget växthus och man kände att det var sorgligt tomt på keramikblommor.

Därefter var vi ju faktiskt tvungna att besöka en garnaffär. På Ven finns en liten flock alpackor, och de var liksom alldeles nyklippa och var förtjusande söta. Charmiga på något vis. Deras ull hade ännu inte spunnits, så jag fick köpa lite annan alpackaull, men vänta bara! Det kommer fler år, och då ska jag nog köpa mig lite Ven-alpackaull. Visserligen har jag givit mig själv köpförbud när det gäller garn, men jag är ju en flexibel kvinna som inser när förbud måste brytas. Lite civil olydnad (även om det är mot en själv) är inte fel!

Sen kan det nog hända att man råkade shoppa sig en sommarhatt. Och då måste man ju ha lite hattparad. Hattar kan man inte få för många av!



Sen drog ovädret in! Åskan dundrade och regnet vräkte ner. Vi satt i vår lilla stuga och drack ett glas vin. Eller möjligen två, så kan det ha varit. Lagom tills vi skulle i väg till Prästasvängen och äta torskrygg klarnade det upp. Har man tur, så har man, och det hade vi. När torsken var ett minne blott vandrade vi hem igen. Sommarskymningen var underbar och vi kom hem till vår stuga igen. Fasanerna hade gått och lagt sig, hästarna likaså. Så då gjorde vi det också, trots att det var en sån där trolskt ljuv försommarkväll.


Väderprognosen hade förutspått regn för söndagen. Mycket regn. Ha! sa vi, och vaknade mycket riktigt till en solig morgon, en sån som man måste ut och promenera i!



Vi mötte inte så många på vår promenad. Fast en eller annan var ju ute.


När man är på Ven kan man inte undgå Tycho Brahe, han är ju själva inkarnationen av Ven! Så visst tittade vi på utställningen. Besökte trädgården. Gick ner i Sjtärneborgs underjord. Förundrades över hur man på 1500-talet kunde förvandla uppfattningen om världsalltet. Det tycks som att Ven kan framkalla både det ena och det andra; nya stjärnor, nya världsbilder, fantastiska kanelbullar och underbart garn. Inte illa för en 4 km lång (eller menar jag bred?) ö.





Men sen var det ändå dags att dra sig mot hemmet! Mot Huliganen, maken och lite ankbröst, sallad och bourgogne. Samtidigt drog regnet in med full styrka över ön. Men vi kommer tillbaka! Det finns fler cykelvägar att utforska. Mer getost att smaka på. Och fler kanelbullar att hugga tänderna i.

En bra helg, det här.