söndag 15 januari 2017

Ständigt dessa val

Det är söndag eftermiddag. En bra söndag, ja en bra helg helt och hållet får jag nog säga. Bland annat hittade jag den gummiplopp som helt plötsligt saknades på mina hörlurar till mobilen. Hur jag än tänker kan jag inte komma på något finkänsligare sätt att meddela hur den hittades än att säga att Loppan bajsade ut den. Hel förvisso, men den ploppen kommer aldrig mer att sitta i mitt öra.

Sen har det ätits mat, stickats, och idag har Loppan och jag varit ute på Revinge hed med Susanne och Lisa som är 10 dagar äldre än Loppan men väger tre gånger så mycket. Å andra sidan väger jag mer än Susanne (fast förhoppningsvis inte tre gånger så mycket) så det kan ju jämna ut sig. Terriern och labradoren fräste runt i 190 i det kyliga solskenet i en och en halv timme så efter det har friden sänkt sig över hemmet. Det tar på krafterna att leka!

Men så är frågan; vad ska man sticka medan terriern tar sig en liten tupplur? Det finns ju de nya ugglevantarna som jag visst råkade lägga upp till, för man kan aldrig ha för många ugglevantar, det är min paroll! Och det är ju himla rolig stickning, det är det! (Tänk att det är JAG som säger det, jag som för ett drygt år sedan hävdade att tvåfärgsstickning och jag, det var totalt oförenliga storheter. Det var då det. Tur man är kvinna nog att inse sina misstag och ändra sig).

Sedan finns det ju det här... Samma strumpa som jag för ett litet tag sedan stickade om tån på, sedan Loppan visat ett alltför närgånget intresse för hur man stickar strumpor. Fast nu är det ju hälen, och den här gången är det faktiskt inte terrierterroristen som slagit till. Dessa strumpor är stickade i Onion sock, ett ullgarn förstärkt med nässelfiber och  hur trevligt det än är att slippa inslag med syntet så blir det inte lika hållbart. Vilket härmed har bevisats.
Denna häl är stickad som en istickshäl så det går ju att dra upp och göra om. Det gör det. Men hur inspirerande och kul är det på en skala? Eller förresten, glöm skalan, det är inte inspirerande alls! I all synnerhet som jag tänker att har ena hälen gått så går väl den andra så snart också. Jag kan ju sticka ett par nya färgglada strumpor till maken? Det uppskattar han säkert. Turkost eller så. Eller grått eller blått. Om han nu ska få vad han vill ha menar jag.

Vad som dock är inspirerande, det är den bok jag fick i julklapp. Kofteboken 2 av Lene Holm Samsoe och Liv Sandvik Jakobsen. (Fick och fick, det kan hända att jag köpte den själv. Fast maken lade in den, det gjorde han. Rätt ska ändå vara rätt). Den är knökafull av fina koftor i flerfärgsstickning. Och det kan ju hända att jag på senaste stickcaféet köpte ullgarn. Så nu är frågan; laga strumpor? Eller börja sticka kofta? Hm...

Mitt samvete går en hård kamp med sig själv. Ska maken behöva frysa om fossingarna, bara för att jag är så himla sugen på att sticka kofta till mig? Är det riktigt försvarbart? Sen så har vi ju ugglevantarna, och jag har ju faktiskt bara kommit till magen på första ugglan.

Än har jag inte givit in. Helt och  hållet i alla fall. Det är gastkramande spännande, det här!

lördag 14 januari 2017

Nu får väl ändå SAS skärpa sig!

Hade det inte varit för deras idiotiska regler (ja, jag tar bladet från munnen och säger som det är, och jag hade faktiskt kunnat använda ännu starkare uttryck utan att ta i för mycket) så hade jag fått tillbringa mycket längre tid med Hjärtegrynet igår.

Nu var det så här att Hjärtegrynets föräldrar skulle gå på disputation och därtill hörande doktorsmiddag, och självklart ville mormor och morfar passa Hjärtegrynet då! Fast mormor skulle ju till Stockholm på möte och hade bokat flyg hem som skulle landa kl 19. Hur kul är det, då Hjärtegrynet förmodligen skulle sova som en liten ängel när mormor ångade in genom dörren? Och vem tycker egentligen att det är en jättebra idé att lägga ett möte i Stockholm en fredagseftermiddag? Ja om man nu inte är stockholmare förstås. Det är man inte.

Syrran ryckte in (att rodda litet barn och ganska ung hund som måste ut med jämna mellanrum kan vara lite småsvettigt för en tämligen nybliven morfar) så medan jag mötte på passade de Hjärtegryn så det stod härliga till.
Sedan slutade mötet tidigare än planerat och vi tog oss ut till Arlanda. Till all lycka hade vi ombokningsbara biljetter och jag kastade mig som en panter över en SAS-personal och undrade om det fanns plats på det tidigare planet och kunde vi boka om? Här fanns ju en möjlighet att hinna med lite extra umgänge med litet barnbarn! Det fanns plats sa personen, och man fick boka om mot en avgift. - Men det måste vara en timme innan flyget går, och ni har bara 45 minuter. Så det går inte fortsatte denna fyrkantiga regelfascist.

Däremot fick vi gärna köpa nya biljetter till ett pris som närmade sig rövaraktiga proportioner. Alltså, är detta klokt? Det finns plats. Vi är villiga att betala en avgift för att boka om. Men det saknas 15 minuter? Tjyv- och rackarspel, det är vad jag vill kalla SAS metoder. Och då uttrycker jag mig som sagt väldigt hovsamt.

Till slut landade vi dock på Sturup och jag fräste iväg mot Lund, mot make och hund och syrran och Hjärtegrynet som sov i famnen på morfar.
Sen hade jag ändå tur, för Hjärtegrynet vaknade efter en stund och ville ha välling, och sen, ja sen bytte vi om till lussekattpyjamas och busade i mormor och morfars säng tills klockan var en bit efter 10. Jag har en svag misstanke att Hjärtegrynet egentligen skulle ha sovit då, men en av fördelarna med att vara mormor är att sånt kan man sätta sig över. Sen blev hon dock trött igen och då tyckte morfar att han skulle introducera Jönssonligan för henne. Jag var tveksam. Utsätta ett oskyldigt barn för Sickan & Co?! Är det inte att gå långt över anständighetens gräns? Det gick bra ändå är jag glad att kunna rapportera. Hjärtegrynet löste dilemmat på egen hand och sov sig igenom buskisen i morfars famn där han ligger och dricker svartvinbärssaft (så att ingen tror att han kolkar i sig rödvin i dricksglas med barnbarnet i famnen). Inte vår vanliga fredagsrutin - men väldigt mysigt!


torsdag 12 januari 2017

Hipp hurra för Bamsefar som är så snäll och rar

Dagen började med sång. Ja-må-han-leva och allt det där. Dock ingen present, för det hade liksom inte hunnits med. Den lilla terrierflickan såg förundrad ut när matte dånade igång, att matte sjunger på morgonen i högan sky är hon inte van vid. Fölsegrisen och jag är å andra sidan inte van vid att husets hund är tyst när det skrålas; Huliganen hade ju mycket vältaliga åsikter om sådana tilltag.

Terrierflickan var som sagt tyst, men hämnades genom att tugga på en av mattes nystickade vardagsvantar (som tur var inte den lettiska i fyra färger stickade på 2:or - då hade matte blivit en liten våt pöl av förtvivlan. Som det nu var hotade hon bara att sälja Loppan på fläcken, för att sedan bli så till sig av tanken på ett terrierfritt hem att hon var tvungen att tvångsgosa hunden ett bra tag för att komma över denna sorgliga tanke).

Alltså; ingen present men däremot ett besök på en av Lunds bästa restauranger; Mat och Destillat. Rekommenderas varmt!

Det blev bubbel och ryggbiffar och någon intrikat del av iberiska grisar som jag just nu glömt namnet på; spanskt vin till maken och en chianti till mig. Och sedan en söt bordeaux till blodapelsinsorbeten. Värre kunde man ha det!

Sedan traskade vi hem genom Lundagård där fullmånen sken över Kungshuset och Domkyrkan var så där lite lagom upplyst. Hem till Loppan som tillbringat kvällen hemma hos bostadsföreningens ordförande, närmare bestämt i hennes knä. Alla var således mycket nöjda med kvällen! Möjligen med undantag av den iberiska grisen som blev uppäten.





söndag 8 januari 2017

One of those days

Alltså, ibland är det bara så att man vaknar och allt känns lite olustigt. Det har varit en väldigt bra helg hittills, att få några extradagar ledigt är ju definitivt ett plus! Det har varit mat och vin och stickning och hund och Tour de Ski, fika med syrran, sol och snö.

Men nu är det grått. Halt och grått. Både ute och lite i sinnet. Jag har stickat kattvantarna färdigt och alla katter är på rätt håll, tummarna sitter där de ska och färgerna är inte spegelvända. Det är märkligt hur mycket bättre stickat blir när man tvättat det, maskorna jämnar ut sig och det ser så mycket färdigare ut.

Sen har vi städat ut julen idag. För det mesta brukar jag bli väldigt rastlös och vill hiva ut allt ganska snart, men i år har jag gillat att ha granen ståendes. Den har också trivts och sköt ljusgröna skott omkring sig så vi kunde kanske fått en hel granskog i vardagsrummet om vi haft tålamod? Fast idag var det ändå dags och alla kulor och änglar och fåglar och glitter är numera nedpackade i väntan på nästa jul. Trollpilen hade också börjat gro, det hade kunnat bli rena djungeln härinne!

Sen kom Stina Nilsson trea efter en heroisk insats uppför sista backen, det var så nagelbitande spännande att jag fick gömma mig bakom stickningen! Det var väldigt roligt, men ändå hade jag fortfarande den där olustkänslan i kroppen.

Då finns det bara en sak att göra; baka. Så jag bakade muffins med hallon och vit choklad - och förvisso gick någon lite sönder (som sagt, det är en sån dag) men de flesta blev fina och det för bli en fika strax när herrarna ska stånka sig uppför backen. De hade nog också hellre suttit i soffan och krängt muffins än plågat sig på det viset.

Datorn behagade tycka att den inte hade internetanslutning och sen bara tuggade den på; runt, runt. Nu är den dock igång igen så jag får passa på att blogga medan den är på det humöret.

Lilla Loppan har just kissat på köksgolvet. Det går ganska bra med rumsrenheten får jag säga, men ibland blir det bakslag. Idag blev det det. Jag skulle bara vänta på att muffinsen blev klara, sen skulle vi ut i det gråa och halkiga.

Jaja, det är så det är. Hon är så himla söt ändå, och nu är granen ute, muffinsen ska snart provsmakas och det kunde varit värre, det kunde det. Och  när jag tänker på att det kunde ju varit jag som skulle plåga mig uppför backen med skidor på fötterna (eller ännu värre; åkt utför) ja då känns livet ju helt plötsligt som en solskensdans! Tack gode gud att jag slipper åka skidor!

fredag 6 januari 2017

- 13 grader

Det finns fördelar med att vara en sån som känner snålvattnet rinna till så fort man närmar sig en garnaffär. En som känner att en dag har inte varit helt komplett om man inte fått sticka åtminstone någon liten fjuttig avig-å-rät. Vaknar man en morgon och det är minus 13 grader ute, ja då kan man bara gå ut och rota i garderoben och hitta yllevantar och yllehalsdukar och dito mössor att hålla sig varm med. Den lilla terriern, hon är ju redan färdigrustad för vintern så hon väntar mest bara på att jag ska bli klar så att vi kan gå ut någon gång. Herregud vad mattar är söliga, ser hon ut att tänka. Men sen får matte en puss också ger vi oss ut i kylan. Jag tycker att hon behöver springa lite lös, så vi går till rastgården; Loppan är ännu inte helt säker att ha okopplad när det finns folk och hundar och trafik i närområdet så ska det springas på fria tassar får man vara i lite mer inhägnad miljö.

I rastgården träffar vi en väldigt trevlig norrlandsspets och en lika trevlig sheltie så Loppan far runt som ett skållat troll och har jätteroligt! Själv står jag och lyssnar på spetsens husse som tillhör den kategori av människor Som Vet Hur Saker Ligger Till och som meddelar detta för sin omgivning vare sig man vill eller ej. Numera är jag så gammal och klok att jag bara ler vänligt och hummar lite obestämt. Sedan skyller jag på Tour de Ski och traskar hemåt, och förresten var det inte att skylla för jag ville ju se Stina Nilsson. Det har jag inte kunnat de andra dagarna när hon vann loppen, för då har jag jobbat. Idag kunde jag - då kom hon på 20 plats tror jag det var. Kanske bäst jag inte tittar mer, för jag verkar ju ha ett dåligt inflytande.

Något som inte verkar dåligt, utan tvärtom bra, är att jag tycks ha blivit en bättre människa, en sån som gör klart saker! Till exempel har jag nu repat upp och stickar om fyra strumptår som någon hade tuggat på. Någon av terrierart skulle jag tro. Lilla Loppan tycks mest bara tycka att

- vadå? Varför tror alla att det är JAG som käkar strumpor i det här huset, det kan ju precis lika gärna vara husse? Varför skyller alla jämt på mig när det är något som går sönder i det här huset? Du får väl helt enkelt sticka lite mer hållbart!
Hur som helst, nu är strumporna hela igen. Uppmuntrad av detta kastade jag mig då över de kattvantar som jag började på förra våren. Först stickade jag en - sen stickade jag en till, men glömde då en mönsterrapport. Dock blev den mindre vanten lagom till mig som har små händer, så jag stickade en ny med alla rapporter och skickade det kompletta paret till England. Därefter stickade jag ytterligare en med en mindre rapport och var mycket nöjd med mig själv ända tills jag insåg att jag stickat två högervantar. Då åkte vantarna in i skåpet och oddsen för att de skulle ligga där tills nästa istid ungefär var ganska höga. (Eller är det låga jag menar? Jag är ju ingen bettare, vad menar jag egentligen? Va?). Men nu kom de fram och jag repade upp i stort sett en hel vante, jo för kissekatterna skulle ju dessutom vara spegelvända. Sen började jag sticka om, synnerligen nöjd med min egen präktighet. Ända tills jag insåg att jag spegelvänt färgerna. Repa upp igen. Hej och hå. Nu börjar det närma sig fullbordan och sedan är det bara tummarna kvar. Men här ropas inte hej, inte. Lite försiktigt optimistisk är jag dock, och jag vill gärna ha vantarna klara, inte bara för de där 13 minusgraderna, men jag har ju så många andra projekt som ligger och stampar. En norsk kofta till mig själv till exempel. Små vantar till Hjärtegrynet.

Hjärtegrynet kom förresten och hälsade på igår, det där med trettonhelgen är minsann ett bra påhitt får man säga. Då har man tid att fika och leka tittut med ett Hjärtegryn som var på strålande humör och visade upp sina fina nya tänder. Jag är så glad för att vi nog har världens snällaste hund som glatt finner sig att bli krupen över och att någon petar på morrhåren - det jag mest behöver oroa mig för är att Loppan gärna vill slicka alla i ansiktet och Hjärtegrynet är ju liksom på slickvänlig nivå över havet. Jag tror att de där två, de kommer att bli ett formidabelt team om ett par år!

Jag sitter här och känner att livet, det är ändå väldigt gott. Förvisso är saffransbullarna slut, för att inte tala om äpplemuffinsen. Men man kan baka fler muffins i sin fina nya form. Ikväll blir det ankbröst med sidfläsk och lite vin. Granen står fortfarande grön och fin i stugan. Skåpet är fullt av yllevantar och dito mössor. En hel helg ligger framför en  och bara väntar på att fyllas med vovvar och skidor och stickning och måhända en eller annan chokladbit.

tisdag 3 januari 2017

Om Karlstad låg i Skåne

...ja då hade man kunnat hemsöka sonen idag och kvintilerat "jamåhanlevautihundrade år" för honom så att intet öga hade varit torrt. Man hade kunnat äta födelsedagstårta så att grädden skvätte som små gulliga cumulusmoln omkring en. Man hade kunnat prassla fram paket och sticka en enkel tulipan uppå bemärkelsedan under näsan på honom.

Men nu är det faktiskt så att Karlstad ligger i Värmland. Man ska normalt sett inte läsa mina geografiska uppgifter med något som helst mått av tro på att detta är sanning - geografi och jag är totalt oförenliga storheter. Dock är jag tämligen säker på att det är Värmland, eftersom jag var där i somras och man pratade värmländska där. Ett starkt indicium, medge det.

Det kan också vara så att sonens trumhinnor tackar oss för att de befinner sig hos sonen (i Värmland!!) och maken och jag befinner oss i Lund. Vilket vore att ropa hej från trumhinnornas sida innan de hoppat över någon som helst å, maken och jag har nämligen ringt och sjungit i telefon. Lite som you can run but you can't hide. Någon tårta, vare sig med eller utan grädde, serveras inte heller i Lundatrakten, däremot blir det rester av köttgryta (= ingen matlagning för mig, oh the joy, då kan jag sticka i stället!). Möjligen rotar jag fram en saffransbulle ur frysen. Eller två. Jag är inte snål, maken vill nog också ha bulle tror jag.

Tulpaner är också alldeles väldigt icke-närvarande, men däremot står granen fortfarande grann och grön i stugan. Växt som växt, nu ska vi inte vara småpetiga här.

Så vad kan man göra, mer än att önska ätteläggen grattis på födelsedagen och hoppas att det är lite mer tårta och paket i Värmland än i Skåne?

Grattis käre son!

lördag 31 december 2016

2016

Nu är det inte många timmar kvar på 2016. Ett konstigt år. På det personliga planet har det hänt så mycket fantastiskt och roligt, samtidigt som jag varit mer ledsen än jag varit på många år. Men det är ju så, hade man inte älskat sina djur så mycket, så hade man inte saknat och sörjt så mycket. Inte vill man gå genom livet i en slags beige lagomkänsla? Jag tror inte man kan känna så där himlastormande glädje om man inte kan känna sorg också. Och sorgen går så småningom över, men glädje finns alltid kvar.

Samma år som vi sa farväl till världens bästa lille Huligan fick vi två nya tandläkare, en Loppa och ett Hjärtegryn i familjen, så nog får man säga att på det personliga planet har året gått på ett stort plus!
När det gäller världen i övrigt känner jag mest för att leka struts och sticka huvudet i sanden; så mycket elände. Jag är så innerligt tacksam för att jag är så lyckligt lottad med hem och arbete och trygghet, en jättefin familj och en glad vovve, och inte är det för att jag gjort mig förtjänt av det mer än många andra som lever i fruktan och misär. Jag har dragit en vinstlott i det här livslotteriet och det hoppas jag att jag alltid ska vara tacksam för.

Mitt i alla dessa filosofiska funderingar återstår inte så mycket av 2016; lite matlagning eftersom vi ska fira avslutningen av året med syrran och Zoya. Bordet är dukat och naglarna är glittermålade. Snart är det dags att förbereda det sista men först ska jag sova en stund i fåtöljen med Loppan i knäet är planen. Loppans första nyår - jag tror och hoppas att hon ska klara det bättre än Huliganen som var grymt rädd för nyårsraketerna.

Snart är det 2017 och det blir spännande att se vad som händer då! Men först vill Loppan, maken och jag önska ett Gott Nytt År!