måndag 20 februari 2017

Plisk och plask

Idag är det en sån där måndag, en sån som är grå, dimmig, grå, regnig, grå, fuktig, grå och grå. När man slitit och släpat färdigt i grottekvarnen för dagen tänker man en liten tanke att om man inte hade hund, ja då hade man sprintat till bilen och kört hem någorlunda torr. Men så kan man ju inte göra om man har en liten terrierflicka som säkert går med alla fyra benen i kors. Man tänker att man är en hyvens matte, en rekorderlig kvinna, så snäll och rejäl att hunden borde falla en om halsen och gråta av tacksamhet. Det gör inte hunden.

- Det regnar. Jag vill inte gå ut. Inte i koppel i alla fall, i så fall ska jag springa lös på heden, sa den otacksamma rackan.
- Här behövs göras toalettbestyr! sa jag bestämt då och släpade hunden efter mig. Hon visade en markerad brist på entusiasm och påtalade att hon lika gärna kissade på mattan. Inomhus.
- Blir det inte tal om, sa jag lika bestämt då, och till slut föll Loppan till föga och gjorde vad hon skulle så att vi kunde vända tillbaka. Jag vet inte vem som sprintade snabbast mot bilen, hon eller jag?

Sen kom vi hem och jag tänkte att vi borde nog klickerträna lite. Lite "loss" skulle inte sitta fel, för Loppan är av den åsikten att det hon satt gaddarna i, det släpper hon inte godvilligt ifrån sig. Jag har lärt henne "ska vi byta?!" vilket ska sägas i ljus och glad ton, en ton som utlovar frolic. Jodå, då spottar hon tämligen godvilligt ut vad som döljer sig i gapet, men jag tycker ju nog att även "loss!" kan vara bra att kunna.

Jag försedde mig med klicker, träningsgodis och en liten plastmanick som jag tänkte träna med. Där stötte jag på patrull direkt. Loppan insåg att här vankades det träningsgodis så hon tänkte minsann inte bita i något, utan hon gjorde det hon tänkte att jag ville se; lägga sig, sätta sig, dänga med tassen i något slags high five osv. Bita i plastmanicken, det tänkte hon inte. Skam den som ger sig, jag hämtade ett litet mjukisdjur och då, då högg terriern! -Loss! sa jag då och Loppan såg ut som att hon tänkte att vaddådå, först ska jag bita i något och sen vill du att jag ska släppa det direkt? Är du velig, tanten?

Tja, det blev inte någon av våra mest framgångsrika träningsrundor, det kan jag inte påstå. Men jag lyckades väl med handkraft bända kycklingen ur gapet på Loppan, varpå jag klickade och gav godis. Fast jag är inte helt säker på om hon liksom gjorde en koppling till det där med "loss" det är jag inte.


I vilket fall som helst så blev det tränat och sen kände jag att nu krävdes en motvikt mot det där gråa - här krävdes vårigt och grönt och skönt - så då blev det en broccolisoppa i färgglada skålar.

Loppan, hon la sig på den prickiga gröna mattan och gjorde sitt bästa för att även hon bidra till en mer vårig stämning. Hon kanske inte kan det där med "loss!", men väldigt söt, det är hon! Den observante kan även notera att nu, nu passade det att tugga på den där plastgrunkan. Jomensåattminsann.


söndag 19 februari 2017

Om att overlocka, diskmaskinsdiska och så lite om barnbarnskärlek

Det här med maskiner, det är ju både bra och tämligen irriterande emellanåt. Vår diskmaskin, t.ex., den har synpunkter på det mesta. Kanske inte Trump direkt, även om den verkar har lika mycket krav som den karln, men den piper och tjatar. Nu har rätt länge krävt påfyllning av avhärdningssalt, och eftersom dess önskan är min lag fyllde jag då på i generösa mått och tänkte sedan köra igång diskningen. Alltså, det är ju ändå därför den är här, menar jag. Jag förväntade mig därför att den skulle utföra sitt sedvanliga pling-plongande och sedan köra igång med the hard stuff. Nänä.

- Jag vill ha spolglans, sa den giriga apparaten då.

Vi är slavar under våra hushållsmaskiner så är det och ibland undrar jag om det inte vore enklare att bara handdiska? Kanske inte ändå.


En liten manick som dock är på god väg att bli en liten favvo-sak är overlocken! Den tjatar vare sig om salt eller spolvätska. Än, får jag kanske tillägga. Full av iver satte jag därför saxen i ett tyg och tänkte sy mig en tröja. Jag lade till lite centimetrar kring magen för det kan behövas och gasade på så att det stod härliga till. Det blir jättefint! Men i tajtaste laget? Det måste vara fel på mönstret. Eller tyget. Alltså får den hänga och skämmas på provdockan, och jag sydde i stället klart snigeltajtsen och petade ihop ett par rävtajts också i lagom format. En knapp timme, så var det klart. My kind of syende, jag som är lite hastig av mig.

Medan jag sydde så var det en som stack upp sitt raggiga huvud och undrade - va' gör du? Får jag vara med? Men det fick Loppan inte eftersom hon är lite hårdhänt av sig, eller snarare hårdtandad kanske man skulle säga.

Nu var det så himla bra anordnat att vi skulle passa barnbarn eftersom barnbarnets föräldrar skulle tapetsera, och hur kul det än är med små glada filurer så är det onekligen så att det är svårt att jonglera klister, tapeter, små livliga figurer och sig själv på en och samma gång. Morfadern och jag var alls icke nödbedda utan ilade raskt dit. Det var en toppendag! Vi var ute och gungade och Hjärtegrynet skrattade så hon kiknade när Loppan hoppade efter gungan, vi tittade på skidåkning, vi läste böcker, vi byggde lego och hade dragkamp om en gammal petflaska. Eller rättare sagt, Loppan och Hjärtegrynet hade dragkamp.




Båda var intresserade av den andres leksaker, men orättvist nog fick Hjärtegrynet provsmaka på Loppans prylar medan alla kastade sig som en panter över Loppan så fort hon så mycket som tuggade på en ynka liten nalle (eller legobit, bok, napp, osv intill tidens ände).

Loppan är nog världens snällaste hund tror jag! Trots ihärdigt dragkampande, en eller annan lugg i pälsen så är hon så försiktig och snäll. Man får ju alltid hålla uppsikt, men de där två, de kommer att göra omgivningen osäker om ett år eller så. Glada, spralliga, snälla och busiga båda två!

Sedan avslutade vi med boeuf Bourgoginon i köket och sen åkte vi hem för då var mormor trött. Trött men glad!
Söndagen randades regnig och grå, men man kan ju inte häcka inomhus hela dagen för det, utan Loppan och jag lockade med oss syrran och Zoya ut på Revinge hed och traskade runt på leriga stigar och pratade så att öronen fladdrade. Det som också fladdrade var Loppans öron som vajade i vinddraget när hon drog runt som en speedad myrslok över heden. Zoya är lite mer fin av sig så hon tog det litet lugnare, men lerig blev hon också, i all synnerhet eftersom den andra fyrbeningen med jämna mellanrum studsade på henne och undrade - ska vi leka? Inte det? Men nu då, nu vill du nog?!

Och nu ser jag framför mig en lugn eftermiddag. Stickning, skidor på TV och fika, det blir bra det.

onsdag 15 februari 2017

Lite så här i efterskott

Ja det är ju inte idag som det är Alla Hjärtans Dag, det vet ju jag också. Men jag ville bara tala om att vi visst firade denna "kommersiellt trams"-dag (ungefärligt citat av maken). Jag vet att jag har skrivit tidigare om att maken inte vill låta sig pressas till att löpa och köpa röda rosor bara för att någon tyckt att just den 14 februari ska vara en dag där omvärlden översvämmas av små nallar och röda rosor och choklad och sådär.

Jag har full förståelse för hans resonemang, faktiskt. Men jag greps ändå av ett akut och plötsligt anfall av kärlek till denne make så jag tyckte ändå att man kan fira på något bättre vis? Och vad är väl bättre än glass? Va? Sagt och gjort, jag ilade på  lätta fötter iväg till Per Tutti och inhandlade 5 dl av deras äpplekakeglass som är makens favoritglass. Den är himla god, det är den, men det finns andra som jag kanske tycker är ändå godare. Fast nu var det maken det gällde (även om jag också tänkte sleva i mig) så då blev det enbart äpplekakeglass, god och kärleksfull hustru som jag är. Glassmånglaren nickade gillande när jag upplyste honom varför jag skulle köpa glass och sa att han var säker på att maken skulle uppskatta glass mer än rosor.

Det gjorde han.

Så det blev pasta med en långsamkokt köttfärssås med sidfläsk, vitlök och vin samt, som sagt, glass.

Men det var inte slut med allahjärtansfirandet för det! Nix, lilla Loppan skulle också ha. Så jag knöt en rosa rosett om hennes tuggpinne. Hon var inte överväldigad av rosetten, det kan jag inte påstå, men tuggade i sig tuggpinnen i rask takt. Så jag tycker nog att vi fick firat Alla Hjärtan på en alldeles lagom och trevlig nivå.

Idag är det onsdag, och då befinner man sig på jobbet. Ibland ringer det i ens telefon. -Hallå! ryter man då om man blir avbruten i Något Viktigt. I andra änden sa då en ung man lite tveksamt hallå... innan han fattade mod och inledde med att säga att han inte ville sälja något (det är då man blir djupt misstänksam). Nej, han representerade ett företag och de ville bara göra en liten marknadsundersökning.

- Vad får vi ut av det? undrade jag då
- Äääähhh???.... sa den unge mannen som uppenbarligen inte väntat sig den frågan.
- Ja alltså, what's in it for us? sa jag, - det är ju himla bra för er att göra en marknadsundersökning men på vilket sätt gynnar det oss?
- ääähhh...ja alltså... sa den unge mannen då och verkade lite svarslös.
Jag funderade på om jag skulle citera den där gamla filmen med Tom Cruise och Cuba Gooding Jr, ja ni vet, "show me the Money!" men då hade den unge mannen redan lagt på luren.

Han kommer nog aldrig att skicka mig några röda rosor på Alla Hjärtans dag. Heller.

söndag 12 februari 2017

Med Loppan på roadtrip

Det var alldeles för länge sedan vi träffade sonen och hans flickvän, och dessutom länge sedan vi besökte Värmland så vad passade bättre än att packa bilen full med väskor och pinaler och dra iväg genom ett snöigt Sverige? Som stickare ser man ju inte 6 timmars tråktid framför sig, nej man ser massor av sticktid! Så jag packade min Sörlandskofte och såg med tillförsikt fram emot massor av tid med att prata med maken och sticka flerfärgsstickning så att stickorna glödde. Tyvärr packade jag ingen kamera, hur tänkte jag där? Så det får bli lite mobilbilder. Nu vill man ju inte vara en ojust fru, så jag erbjöd mig generöst att köra i början, så kunde maken läsa tidningen eftersom vi körde i ottan. Detta var dessutom listigt uträknat för på morgonen är det mörkt och då vill man inte riskera att trassla in sig bland maskorna. Man får inte vara dum när man är stickare.

- Jag vill följa med sa Loppan som kände ett stort behov av att se Världen - och då i synnerhet Karlstad. - OK, sa jag, du får följa med, men du får inte jaga kaninen. Inte tugga sönder saker. Inte tigga. Inte kissa på mattor. Ållrejt? - Hmm, sa Loppan och det tog jag som ett instämmande.
Det var alldeles väldigt trevligt att komma på besök! Det blev tid att sticka lite, ta igen sig i soffan, gå på promenader i vackra Karlstad och dessutom rasslade sonen och flickvännen runt i köket och utspisade oss på bästa sätt!  Lammracks, tårtor, pajer... vi åt tills vi blev fyrkantiga och nöjda och glada och blida till sinnes. Ännu blidare än vad jag brukar vara, menar jag.




Det begriper ju vem som helst att när man ätit så mycket, ja då behöver man röra på sig, så vi gick på en del promenader också. Trevliga promenader. Sådana där man råkar ramla inom stickaffären och köpa lite extra garn. - Hur många projekt har du på gång? undrade maken på ett inte så finkänsligt sätt, men det kontrade jag raskt med att undra hur många böcker han har igång och läser. Det fick tyst på honom kan jag säga, och därför köpte jag strumpgarn till honom. Nejnej, det är inte det turkost/gul/gröna, man får gå ut lite fint och köra på randigt i grått och blått annars blir väl maken helt konfys.


Karlstad har många fina broar. Hit och dit över Klarälven går de, men den finaste av dem alla, den är bara till för bussar, hur konstigt är inte det? Så den fick man titta på på avstånd. Här kan man gärna observera hur obesvärat jag svänger mig med geografiska termer, "Klarälven" minsann, jojo, det kanske kan bli en normalt geografikunnig även av mig? Jag medger att det är en minimal möjlighet, men ändå.

Alla vi som är Karlstad-kännare vet ju att Sola i Karlstad, det syftar minsann inte på sol, utan på en värdshuspiga som var solig och glad. Det får vara hur det vill med den saken, solen sken då och då på oss i alla fall, och det var ju trevligt. Den sken även på de som körde i Svenska Rallyt, vilket de säkert uppskattade. Fast det var kanske därför han som ledde körde in i en trave däck och så var det roliga slut (för honom i alla fall)?  Vi nöjde oss med promenadtakt och vi gick t.ex. runt Sundsta tjärn eftersom det ligger i närheten. Loppan ville rysligt gärna ranta ut på isen, men jag kände mig mer tveksam till hur den skulle hålla, så jag var tråk-matte och sa att vi fick hålla oss på fasta land. En smal terrierflicka, det är en sak - men en stadig matte i sina bästa år? Tveksamt. 

Imorse när vi vaknade var det -13 grader. Jag kände att det inte ens var lönt att fråga maken om han ville följa med på morgonpromenad utan vi pälsade på oss, Loppan och jag och knirr-knarrade iväg. Det fick bli rosa täcke med tanke på kylan och hon var väldigt söt. Funderar på om jag skulle sticka en rosa pussy hat till henne, men med tanke på hennes fäbless för att tugga på stickat hade den väl inte levt så länge så det får nog vara.

Loppan var mycket nöjd med sitt Karlstadbesök! Hon blev gullad med, hon fick ligga i soffan, hon fick gå på trevliga promenader. Vad mer kan man önska? Och hon jagade inte kaninen, och kissade bara en liten gång på mattan. En gång, det är ju så gott som ingen gång. Däremot har jag inte sagt att hon inte grävde i krukväxterna som stod på golvet, för det vore en evig lögn.

Hon lärde sig också att i Karlstad har man märkliga statyer; första gången hon fick syn på den var när flickvännen, Loppan och jag var på kvällspromenad och då blev hon synnerligen misstänksam. En jättekatt! Som såg ut att ha vaknat på helt fel sida dessutom. Imorse när vi passerade den var hon dock beredd och traskade dit med bestämda steg och sa - passa dig hörredu, jag har ögonen på dig!

Alldeles för snart var vårt besök slut och vi körde till Lund igen. Nu väntar mer spartanska tider och jag tror inte vi möter så många lodjur på våra promenader. Inte lär vi bli så uppassade heller!

En sak som var märklig, det är att på vår TV, ja där är det Zlatan i tid och otid, när man än ser något på skärmen som fladdrar förbi, ja då är det Zlatan. - Det har vi inte på vår tv, sa flickvännen, men tänk! rätt som det var så dök han upp där också, är det inte konstigt? Jag undrar om han stalkar maken?











tisdag 7 februari 2017

Pretty in Pink

Ծ
Imorse var det kanske inte så himla rosafärgat. 04.40 väcktes jag av att Loppan sprang. Fram och tillbaks på snabba tassar. - Äähh...vanudå??? tänkte jag på ett kanske inte så begåvat vis, men sen kom jag ihåg hur Huliganen rantat runt när han behövde ut och det i rödaste rappet. Då vänder man sig inte om och fortsätter snarka direkt, nej jag snubblade ur sängen och trasslade in mig i mjukisbyxor och mössa och lite andra persedlar, samtidigt som jag tänkte att det finns ändå en poäng med att bo i villa där man bara kan öppna dörren och släppa ut en nödig hund. Då hade man kanske sluppit en liten illaluktande hög precis innanför ytterdörren menar jag.

Men nu var jag ju ändå uppe och förresten så tänkte jag att om det nu blev nr 2 så kanske nr 1 väntade runt hörnet så att säga. Så vi traskade ut på mycket tomma gator, till och med studenterna hade knoppat in vid det här laget. Det dalade ner lite vitt från himlen och var ganska kallt - men också lite skönt på sitt sätt.

Egentligen är det ju rätt så mysigt att komma upp så tidigt. Jag han sticka lite på koftan jag lade upp till igår. Efter att ha velat fram och tillbaka och begrundat alla modellerna i Kofteboken 2 så landade det på en Sörlandskofte och när jag petat i mig yoghurten och hallonen stickade jag några varv medan Loppan snarkade fridfullt på min fot.

Tja sen var det ju jobb och det snöade lite till, så på lunchen tog jag Loppan och åkte och inhandlade 1 st täcke eftersom det visat sig att hon fryser lite när hon blir blöt och kall - hon har inte så himla mycket underull. Hon blev mycket fin! Det blev ett rosa Rukka-täcke. Modellen fanns i svart också, och hade det varit för ett antal år sedan hade jag nog köpt ett svart och tyckt att rååsa... nja... man vill ju inte verka fjollig liksom. Nu är jag dock en amper tant och tänker att vill jag köpa rosa täcke så gör jag det, och förresten så är Loppan alldeles väldigt fin i rosa. Hon blev lite tveksam får jag säga, men jag tror det är bensnörena som ställer till det, så vi får se - det kan hända att jag tar bort dem.
Pretty in Pink - det är Loppan, det!

Själv är jag lite mer senapsfärgad för tillfället vilket kan passa bra eftersom det blir oxrullader till kvällsmat.

Ja, alltså, det är ju dijonsenap i oxrulladerna. Om nu sambandet inte var glasklart.

söndag 5 februari 2017

Det tar på krafterna

Trots att det varit en på alla sätt grå och fuktig helg får jag ändå säga att den varit bra på många sätt. Jag får myror i kroppen av att bara sitta inomhus, jag måste ut på helgerna och har man då hund, ja då kommer man ut. Har man då sällskap av hundsällskap - så mycket bättre!

I lördags rände vi Flyinge runt med aussien av shepherd-typ och hennes matte och pratade böcker, hundar, hundträning, jobb och det mesta mellan himmel och jord. Medan mattarna pratade sprang aussiesarna så att pälsen vajade i vinddraget. Jag är mycket stolt över lilla Loppan som avbröt sig i en jakt på en hare och vände tillbaka till matte när hon ropade. All inkallning med åtföljande godis har uppenbarligen satt ett avtryck i den lilla terrierhjärnan. Sedan kilade vi inom stallet i Flyinge för att titta på hästarna också. Hästar, det är stora djur, tänkte Loppan och bestämde sig raskt för att hon inte såg dem, allt enligt devisen att det man inte låtsas se, det finns inte. Det är lite som när jag städar och knör in allt i garderoberna precis innan gästerna kommer.

När vi kom hem igen var vi trötta och nöjda. Och leriga. Här blev det premiärdusch för Loppan! Hon var lite frågande men fann sig i det hela med sitt sedvanliga jämnmod och sen somnade hon gott i mattes famn inlindad i en filt för att inte frysa. Det kan hända att matte somnade också, och det kan hända att maken förevigade detta med sin mobil. Jag kan inte påstå att detta är världens mest smickrande bild på matte, men lite får man bjuda på som bloggare känner jag.
Sen fortsatte dagen i samma behagliga tempo; det stickades lite, det lästes lite och så åt vi hjortgryta och åt ost med hjortronsylt. Ja jag sa ju det; en mycket bra helg!

Idag var det åter dags att ge sig ut i den skånska naturen, den här gången tillsammans med labradoren Lisa som är tio dagar äldre än Indy. Att jag lyckades fånga båda på en och samma bild där de för en mycket kort sekund är stilla, ja det är faktiskt en smärre triumf. För det sprangs! Och hoppades! Förutom när vi passerade genom ett viltreservat där hundarna var kopplade och gick tyst och fint. Enligt mitt promenadsällskap brukade de se både dovhjortar och vildsvin inne i hägnet och jag vet inte om jag är besviken över att vi inte såg minsta lilla galt - eller om jag är lite lättad så där i hemlighet? Spännande var det i alla fall!

Spännande, det var det också att sticka på mina senaste ugglevantar (mönstret heter Grey Eyed av Rebecca Tsai och finns för gratis nedladdning på Ravelry om någon är intresserad). Märkligt nog är båda vantarna färdiga och har plats för tummar på rätt ställe! Ja det är så att man baxnar och möjligen skulle man ha en liten triumferande trumvirvel här. Jag har inte heller missat någon mönsterrapport. (Att jag inte alls stickat fel, det har jag däremot inte sagt). Idag har jag stickat tumme, och hur fort jag än har stickat så är det bara att inse att garnet kommer inte att räcka till tumme två. Så det blir till att köpa lite mer garn, ack-ack-ack. Fast i ärlighetens namn, att köpa garn ser jag inte direkt som ett tungt ok att bära.

Man kan ju inte sticka hela tiden, lite omväxling får man ju ha! Så det har blivit eftermiddagsfika.

- Hoppa nu inte upp och försök sno några muffins! förmanade jag lilla Loppan.
 - Skulle jag?! Sno muffins? Nä vet du vad! sa Loppan och såg sårat på mig med sina pepparkornsögon. En bild av Den Sårade Oskulden. Ibland har hon stora likheter med Huliganen.

Det får vara hur det vill med den saken, men muffinsen förblev oantastade, i alla fall av den lilla terriern.
Sen har vi klickertränat också. Vi tränar på 'ligg' och det går framåt får jag nog säga. Sen försökte jag blanda in lite 'high five' också, men där stötte vi på patrull - har man nu lärt sig 'ligg' ja då tycker Loppan att det är det som gäller så hon lade sig stolt så fort matte bara antydde att det var dags att utföra något för att få klick-å-godis. Vi får jobba vidare på det där.

Sen var Loppan trött och ockuperade mattes stickfåtölj. Då är hon så söt så det får bli en närbild också bestämmer jag enväldigt - det är ju ändå min blogg menar jag.


fredag 3 februari 2017

Spretig fredag

Och med en förtjusande regelbundenhet så blir det fredag, varje vecka. Som idag t'exempel. Man studsar ur sängen med ett jubelrop! Eller rättare sagt, det kunde man ha gjort om man inte a) sovit som klubbad, b) haft ont i foten. Men annars så. Det där sovande beror på att jag ägnade nattens mörka timmar åt att fundera på Skatteverket och det, kan jag säga, är inte befrämjande för nattsömnen.

I vilket fall som helst, man ramlade ur sängen, greppade vovven och fräste iväg till jobbet. Det är ju nog så bra, men man kunde ändå skruva till förträffligheten lite mer kände jag och tog kreativt kompledigt i eftermiddag. - Jag tar ledigt, ifall ni skulle sakna mig, informerade jag mina kollegor om. Dessa svarade dock okollegialt att de inte alls skulle sakna mig, men däremot lilla Loppan.

Jag ägnar en del av denna lediga tid åt att tvätta, men jag är ju modern och multitaskande så jag har minsann varit på apoteket också. Samt köpt fredagsblommor.

Blommor, det är bra för själen. Vilket kan behövas eftersom det även har druckits eftermiddagskaffe här. Nu vill man ju inte klämma i sig kakor i tid och otid. I all synnerhet inte eftersom det stramar betänkligt både här och där, så det bullades inte upp vare sig kardemummabullar eller flapjacks. Ånej. Det blev några rutor choklad i stället, som jag placerade på bordet.

- Choklad! sa Loppan då, som uppenbarligen inte läst hur farligt det är med choklad för hundar. Hon studsade som en galen känguru med sockerabstinens upp och försökte sno åt sig chokladrutorna varpå jag i min iver att hindra henne (det var ju min choklad!) välte ut kaffekoppen. Då blev jag lite upphetsad och Loppan lade sig i sin säng och skämdes en mikrosekund eller så. En väldigt kort mikrosekund.
Sen har min fina overlockmaskin också kommit fram och luftat sig. Nu är det så länge sedan jag försökte sy kläder så jag har liksom kommit av mig lite. Och så får man skrämselhicka när man läser instruktionsboken hur man ska trä en sån här mackapär. Inte blev jag klokare av den instruktion den lokale symaskinsprånglaren gav mig. Maskinen levererades dock trädd, och dessutom har jag nu tittat på Youtube, så jag hyser visst hopp om att fixa tråderiet så småningom.

Sy ville jag dock, och vad lämpar sig då bättre än gröna snigelbyxor i storlek liten? Jag känner att detta är ett måste i varje garderob. Så roligt att sy såna små byxor och snabbt går det också, vilket passar mig vars ordspråk är "fort men fel". Eller, ja, det får gärna gå fort men inte fel, Men lite fel, äsch vad gör det?


Det ser ju så proffsigt ut! Man blir ju stum av beundran över sin egen insats, även om jag väl får erkänna att alla sömmar kanske inte blev lika jämna. Nu ska byxorna bara kortas en aning. Hjärtegrynet brås på sin mormor och har inte så långa ben. Inte än i alla fall. Och sen, ja sen får vi se vad som ska sys. Dock inga snigelbyxor till mormor, för det räcker inte tyget till.