fredag 2 december 2016

Inget svårt val alls


Ibland är det ju alldeles väldigt svårt; vad ska man ha till mat? Ska man verkligen köpa den där klänningen? Ska man baka choklad- eller äpplemuffins?

Men ibland är det så himla enkelt, liksom inget val alls! Skulle jag kompa ut och tillbringa eftermiddagen med mina bästa tjejer - samt make och Loppa, ej att förglömma! - eller skulle jag roa mig bland excelark och dubbel italiensk bokföring? Tja, det var avgjort från början kan man säga!

Så Loppan och jag, vi cyklade i ilfart ner till staden, mötte upp dottern och Hjärtegrynet, köpte hyacinter på torget och promenerade hem. Det var första gången jag gick med cykeln och med Loppan i koppel. Det var spännande kan jag ju säga.

Väl hemma blev Hjärtegrynet alldeles oerhört glad åt att se mormor och ville bara vara nära, nära!
Hjärtegrynet hade varit på simkurs och hade dykt minsann! Jag tror att Sara Sjöström kommer att få konkurrens vad det lider. Sen börjar hon minsann att gå också, så Usein Bolt - se upp! Här kommer nästa stjärna! Hon har redan två egna coacher, ja tre om man räknar den där raggiga fyrbeningen som tyckte det var ohemult roligt att Hjärtegrynet var nere på hennes nivå.


Det är ju dock inte bara hårdträning som gäller, lite lyx och flärd får man också ägna sig åt. Hjärtegrynet är mycket intresserad av smycken, bland annat örhängen. På ett väldigt påtagligt sätt.


Sen, sen åt vissa wraps och saffransknutar medan andra åt puré innan det var dags för Hjärtegrynet och hennes mamma att promenera hem igen. Loppan och jag följde dem på vägen. - Det är en glad hund! sa Hjärtegrynets mamma roat när hon sett hur Loppan fräste fram och antastade såväl löst som fast längs vägen. Loppans fasta övertygelse är att allt är roligt, alla ska hälsas på och alla älskar henne och vice versa. Faktiskt en himla bra inställning när man tänker närmare efter.

Väldigt bra eftermiddag det där. Saknade inte excelarken en endast liten sekund får jag säga.


torsdag 1 december 2016

Final

Så tog då november slut, men jag får väl erkänna att den gjorde det på bästa sätt; med ett nytt bakdäck (punkteringssäkert, jaja...) cyklade jag genom Lundagård till stickcaféet hos Tant Hulda. Okej, nu var det ju de sista skälvande timmarna, så november gjorde vad den kunde och lät mig glömma mönstret till mina lettiska vantar hemma, så det blev inget gjort på dem. Kanske lika bra det; fyra färger och distraktioner i form av massor av garn och prat kunde kanske ha blivit mer intressant än jag räknat med. Som tur var hade jag reservstickning med. Min sommarschal som hängt med ett tag. Nu är det december, men rätt vad det är, så är det sommar igen!

Lilla Loppan tittade strängt på mig när jag gick och undrade om inte hon skulle få följa med, vavava?! - fast nu ljög jag nog lite. Lilla Loppan är helt enkelt inte kapabel att titta strängt. Titta busigt? Jajamen. Titta ännu busigare? Absolut. Titta bedjande? Det med. Titta envist? såklart, detär ju terrier vi pratar om. Men strängt, det ligger liksom inte för Loppan, som nog är det raraste som går två par tassar.

Jag kom ju ändå hem till maken och Loppan (och Zlatan på tv:n) igen, och så småningom knörvlade vi ner oss i våra sängar och så var det slut på den novembermånaden. Nu är det ett år till nästa gång.

tisdag 29 november 2016

November

November har sina fördelar. Tror jag. Det är ju höst, och det gillar jag, samtidigt så är ju november ändå november vilket känns lite mer urrrk. I alla fall när man är förkyld och det är man. Det är något med förkylningar som lockar fram den sämsta sidan hos en, den där gnälliga, lätt argsinta - inte den sidan där man är mild och blid som en västanfläkt direkt.

När man då är lite gnällig redan, ja då blir man inte gladare av att komma ner till en punkterad cykel. Alltså, ja, jo, det är nog roligt med studenter och allt det där och bor man i ett studentkvarter så får man finna sig i att somna till skrålande/"skön"sång och så vidare. De är ju oftast rätt så glada av sig, de där barnen. Men det finns en sak som jag inte fattar, och det är att alla dessa universitets- och högskolestuderande totalt saknar den där genen som säger att man inte skräpar ner så förbålt och inte slänger glasflaskor oregerligt omkring sig. Mängden glaskross i vårt kvarter är himmelsskriande hög och det är mer än en gång jag fått plocka glasbitar ur käften på lilla Loppan som är snabb som en kobra och stoppar allt i munnen som det barn hon fortfarande är. (En gång fick jag plocka ut en begagnad kondom, men det är en annan historia). Nåväl, glaskross = cykelpunka, det begriper ju vem som helst. Trots att jag har punkteringssäkra däck, ack ja.

Då tar man väl bilen till jobbet, och se vad hittar man väl nere i det gastkramande trånga garaget? Jo att den eländiga motorcykeln flyttat tillbaka till den plats (helt utanför laglig ruta) där den står som värst i vägen. Det är nästan så man får lust att köra på den, men man behärskar sig och lyckas, med tungan rätt i mun och under högljutt svärande, prångla sig ut. Och det är då man får sitta och lyssna på andefattig radioreklam - alltså jag får krupp på att höra alla floskler; "vi brinner för att ge god service" nä det gör ni inte, "vi älskar din bil" nä det gör ni inte heller, osv i all oändlighet intill tidens ände. Alltså, vad är det för fel på att göra vanlig, vettig reklam som inte får lyssnarna (för att inte tala om reklamutprånglarna) att framstå som imbecilla korkskallar? Eller - nu kom jag på det - varför inte låta blir att skapa reklam överhuvudtaget?! Medge att det är en lysande idé.

Tja, bil ja. I söndags skulle jag och Loppan ut i skogen och träffa en annan aussie (fast inte terriervarianten utan vallvarianten) och aussiematten. Då behagade bilen meddela att däcktrycket var fel, behövde korrigeras och kalibreras. Alltså man blir ju trött för mindre. Även efter det att (maken) fyllt på luft tjatade den om kalibrering tills man blev konfys. Emellanåt är det oerhört irriterande med moderna bilar som har synpunkter på allt möjligt och som dessutom talar om det för en, vare sig man vill eller inte. Nostalgiskt tänker man på den gamla goda tiden när bilarna liksom var mer medgörliga. Fast det kanske de inte var, de gick bara sönder bums utan förvarning. Måhända det inte var bättre, jag får fundera på det.

Så jag vet inte jag, jag är inte överdrivet imponerad av den här novembern, det är jag inte. Fast det finns ljuspunkter! Adventsbullefika med dotter, svärson och Hjärtegrynet till exempel! Besök på julmarknaden på Kulturen med syrran och en kompis till, vilket var ohyggligt trångt men mysigt ändå och jag fick köpt såväl skurna pepparkakor som krans och spindelljus. Ikväll har vi fått hundvakt, så för första gången på evigheter ska vi ut och äta, maken och jag.

Jag stickar på mina lettiska vantar med inte mindre än fyra (4) färger, och det tar sin tid kan man konstatera, men blir nog bra ändå. Först skulle jag sticka på stickor 1,5, men det kan jag ju säga att kombinationen av flera färger, stickor 1,5 och ett rejält yllegarn, det kan bara sluta i katastrof. Numera stickar jag med 2:or och det ska förhoppningsvis hålla.

Lilla Loppan, hon kastar lystna blickar på mina lettiska vantar, men jag håller dem visligen utom räckhåll. Nåja, hon har tröstat sig med att tugga ihjäl min mobilladdare på kontoret, så hon har väl fått utlopp för en del av sin förstörelselusta ändå.

Men nu, nu är det dags att gå och klickerträna liten Loppa, så att hon blir trött och uppför sig hos barnhundvakten, sedan blir det mat. Och sen, sen är snart november slut. Må den vila i frid.

måndag 21 november 2016

På vift

I helgen har jag varit ute och luftat vingarna. Alla i gänget har ju nu fyllt ett ansenligt antal år och vi beslöt oss för en helg tillsammans. Nu råkade jag ju förvisso skriva upp fel helg i kalendern, så efter lite omstuvningar fick det bli så att jag tog tåget upp till Hufvudstaden mycket tidigt i lördags, närmare bestämt vid stupid o'clock, medan resten av gänget åkte upp på fredagen. Alltså gick jag miste om en utmärkt middag hemma hos den av oss som bor i Stockholm, men å andra sidan slapp jag det ihärdiga hällregn som öste ner över staden  hela fredagen också. När jag kom upp på lördagen sken solen, vilket den gjorde förbaskat rätt i.

Vi hade bokat in oss på ett trevligt hotell i Gamla Stan med utsikt över takåsar, men den utsikten hann jag inte beundra så länge förrän jag och Å tog oss ut till Thielska Galleriet där de övriga redan parkerat sig över en räkmacka och ett glas vin, innan vi var kulturella och tittade på utställningen med Maria Adlercreutz' vävnader. Thielska galleriet är så himla fint att det är en ren njutning att strosa runt där ändå, men att titta på Rickard Berg, Eugen Jansson, Edvard Munch och de andra grabbarna är ju inte fel det heller (jo, för let's face it, det är en stor övervikt av manliga konstnärer). Och August Strindberg som jag nog får erkänna att jag känner mig lite tveksam till. Ska jag vara helt ärlig hade jag nog inte heller velat ha en Munch på väggarna (däremot gärna till försäljning).

Tja sen var det dags att dra sig mot hotellet, hoppa i klänningen och bege sig mot restaurangen. Väl där ville de placera oss vid ett sådant där högt bord där man behöver vara stavhoppare för att ta sig upp på pallarna. Vi tittade menande på hovmästaren som då raskt insåg att detta sällskap nog gjorde sig bättre närmare marknivån och sedan åt vi en massa god mat, drack vin och förpassade oss sedan till Intiman där vi såg Tommy Körbergs och Peter Dalles show. Tja. Bitvis jättebra och bitvis... gubbig och seg om jag ska vara helt ärlig.

Efter att ha sovit gott där uppe bland takåsarna vaknade jag på morgonen och passade på att ligga i sängen och läsa och njuta av att inte behöva galoppera runt på morgonpromenad det första jag gjorde. Inte för att jag har något emot det egentligen, det är dagens bästa promenad tycker jag, men lite lyxigt känns det ju att kunna slappa litet. Rätt som det var pinglade det till i mobilen och det var maken som meddelat att han och Indy varit ute och nattvandrat. Jämrans också, nu har vovven varit dålig, hon som alltid sover som en stock! tänkte jag och kastade mig över mobilen. Maken hann knappt svara förrän jag oroligt gastade - hur é det med henne?!? Då visade det sig att det där nattvandrandet, det bestod i en morgonpromenad kl 07.30, vilket jag för min del anser vara en högst resonabel tid, medan maken har en något annorlunda dygnsrytm. Det var ju skönt. Ja möjligen inte för maken som kom upp något tidigare än planerat.

Söndagen blev åter en strålande solig dag och vi traskade runt bland gränderna i Gamla Stan, besökte julmarknaden på Stortorget, köpte en ängel eller två, drack glögg och hade det allmänt väldigt trivsamt innan det var dags att ta tåget hem till Lund igen, till maken och lilla Loppan som nästan slog knut på sig själv när hon mötte matte igen. Och imorse var det åter matte som snörde på sig skorna och gav sig ut på promenad. 06.15 den här gången.



tisdag 15 november 2016

Utan titel

Jag satt här och kliade mig i huvudet; vad skulle rubriken bli på detta inlägg? Man vill ju gärna att en rubrik ska vara som en liten fingervisning om vad som kan tänkas vänta om man läser vidare. Vore ju väldigt märkligt om man döpte ett inlägg till "Falukorv" och sedan bara pratade om pensionsfonder. Bara som ett exempel alltså.

Men nu är jag alltså villrådig. Detta inlägg, det ska handla om Triumfens Ögonblick! Om Gatudirektören. Och om ett mobilfodral. Eller snarare om två mobilfodral. Och det är det blir lite knörvligt. För att inte tala om hur man ska bestämma vilket foto som ska få illustrera detta inlägg? Vojne, vojne.

Sen kommer ju nästa stötesten. Ska man börja med frustration och förvirring och olagligheter för att sedan avsluta med triumf! (och litet mysterium däremellan), eller ska man ta det kronologiskt? Börja på toppen och sedan ramla längre ner i frustrationens och lagbrytarträsket? Äsch, jag bara kör på!

Kör ja. Tidigare i höstas beskrev jag mina parkeringsvedermödor nu när vi äntligen blivit med p-plats här innanför vallarna. Så småningom lärde jag mig att köra ner i garaget och även att parkera utan att bryta samman (alltför mycket). Men ut! Herregud, ångesten sprutade ur porerna som vore det ett vulkanutbrott av kraftfullaste slag. Mer än en gång har jag kollapsat i en liten genomsvettig hög. Trägen vinner dock, och de senaste gångerna har jag lyckats köra ut med maken stående utanför bilen där han agerat (med stor bravur får jag säga) Moraliskt Stöd. Och så igår, den vanlig sketen måndagsmorgon så gick jag och Loppan själva  ner i garaget och prånglade oss ut genom trånga 90-gradersvinklar och genom smala dörröppningar utan att billackeringsindustrin fick mer att göra. Under tiden satt maken stand-by uppe i köket. Alltså, detta har bara tagit mig 2,5 månad... men nu är det gjort! Det är fullbordat skulle man också kunna säga.

Så eftersom det hällregnade i morse och eftersom det fortfarande är lite småisigt här och där tänkte jag att jag tar bilen igen. Och tänk - det gick lika bra! Förunderligt, men sant. Så då tänkte jag att jag kör väl hem på lunchen så kan maken och jag äta skinkmackor tillsammans i allsköns samförstånd. Sagt och gjort, Loppan och jag ångade mot hemmet. Nu är det så att Lund är lite speciellt, om man ska köra bil i centrum alltså. Mången är den turist som bryter ihop när de inser att i stort sett alla gator i centrum är enkelriktade och att någon med ett sardoniskt sinne för humor gjort så att om man ska köra från ena sidan av centrum till den andra så behöver man göra en avstickare runt hela sydvästra Skåne. Typ. Det är de turister som tänker att "nästa gång blir det Mallorca, det blir enklare!".

Nu är jag ju infödd Lundabo så jag skryter med att jag minsann kan prångla mig runt på kullerstensgatorna. Till vårt hem går det i normala fall att köra tre gator. Två av dessa är nu uppgrävda i ett av dessa evinnerliga vägarbeten som alltid pågår, sen är det ett gäng enkelriktade gator (åt fel håll), och så återstår då en infartsgata. När jag nu kom tuffandes så visar det sig att den också var avstängd. ??!! tänkte jag då. Sedan insåg jag att jag kör väl runt torget och kommer in bakvägen (för jag var inte medveten om uppgrävning nr 2 på Magle Stora kyrkogata). Det blev jag sedan. Då återstår Magle Lilla. Som är enkelriktad. Jajamensan. Åt fel håll. Åt andra hållet i riktning domkyrkans absid är det återvägsgata. Och Magle Stora är som sagt uppgrävd. Då blir det lite svårt, det blir det. Men jag fick parkerat en bit bort (det här här man teoretiskt sett kan tänka sig att man fick vara lite olaglig och snedda lite där man kanske inte borde ha sneddat i ren frustration. Teoretiskt sett, alltså) och det var då jag ringde gatudirektören och hojtade gatunamn i kulsprutetempo åt höger och vänster som en egen liten geysir och undrade hur han tänkt här, vavava?!

- ääähhh, svarade Gatudirektören vänligt, - jag kan inte alla de där gatunamnen du nämner så jag får kontrollera och återkomma.

Nu kan jag ju tycka att det är lite skräp till Gatudirektör som inte vet hur gatorna går här i Lund, men han var tillmötesgående och mycket riktigt så ringde det upp en trafikingenjörsnisse senare som påtalade att den där sista avstängningen, den var inte något som de stod bakom. Och det var väl tur det, för på mycket kort tid såg jag 7 bilar som körde mot enkelriktat på de smala kullerstensgatorna för att kunna ta sig in i området.

Utöver detta har vi så det stora Mobilfodralsmysteriet. Maken köpte sig en ny mobil, jojomensan. En smartphone minsann! Detta är inte något som man tar lättvindigt på, maken hade förvisso en äldre smartphone tidigare, men hade kopplat bort internetfunktionen, för med handen på hjärtat; maken hade varit lyckligast med en gammal bakelittelefon i byxfickan. Nu kan man ju inte ha det, himla bökigt med så långa telefonledningar till exempel, och även maken insåg att det kan vara bra att kunna ha en eller annan app, att kunna söka lite information. Så jo, det blev en ny mobil. En ny mobil, den ska ju skyddas! Nu var fodralen till just den modellen slut i affären, men jag åtog mig att köpa på nätet, jag brukar köpa billiga för de slits ju efterhand. Det tog ju några dagar och därför sydde jag i helgen ett mobilfodral åt maken, blåmönstrat och vackert. Maken blev mycket nöjd och petade raskt in mobilen i fodralet. Nu är det ju som det är, ibland måste man ju ändå ta fram telefonen. För att ringa, till exempel. Och tänk, imorse, 1,5 dygn efter det att han fått fodralet så var det väck. Puts väck. Det brukar ju alltid vara jag som slarvar bort saker, så det här var ju på sitt sätt lite uppfriskande nytt. Men icke desto mindre märkligt. Jag ska ju säga att lilla Loppan var starkt misstänkt, för hon har ju inga skrupler alls, den vovven. Dock är det så att när hon snott något och tuggat på det, ja då släpper hon det till allmän beskådan på golvet. Där fanns inget. Vi har letat, högt och lågt. Under fåtöljer, bakom soffor, under sängen och överallt. Borta. Gone with the wind alltså.

Nu kan man ju tro att det skulle ju komma ett riktigt fodral, och ja det gjorde det också. Som inte passade. Samsung har i sin outgrundliga (o-)vishet döpt modellen till Galaxy A5 (2016) och det finns alltså även en Galaxy A5 som är något mindre. Och det där "2016" det är liksom inte något som direkt framgår. Så jag beställde fel modell (uppenbarligen) och det känns ju hur dumt som helst. Men nytt fodral är beställt, och jag får väl snörpa ihop ett annat så länge. Så lär väl det första dyka upp närsomhelst kan man tänka.

Visst är det så att det är himla irriterande när man blir av med saker som borde ligga på sin plats och där det inte finns någon som helst rimliga anledning till att de inte gör det. Det är svårt att låta bli att undra var i  hela helskotta de finns någonstans? Loppan är fortfarande lite misstänkt... men inte kan hon väl ha knaprat i sig hela fodralet inklusive kardborrband och allt. Väl?

Så var det ju det där med foto... det behövdes ju shoppa bort lite ångest idag, det var tydligt. Så här har shoppats spårsele. Grön och skön. Visst blev hon rysligt fin, lilla Loppan?




söndag 13 november 2016

Lilla Loppan gör debut

Lilla Loppan börjar bli stor! 6,5 månad och hon börjar bli lite, tja mogen och väluppfostrad vore väl till att ta i, men aningens mer o-valpig. Ibland. Korta stunder.

Igår gjorde hon debut i styrelsearbetet minsann. 3,5 timmars styrelsemöte i bostadsföreningen och Loppan var med hela tiden, även om det slår mig att hon nog inte står med på deltagarförteckningen. Hon åt grisöra med stor frenesi, och sedan knoppade hon in under bordet och värmde fötterna på deltagarna. Jag tror att beslutsfattandet går så mycket bättre när man har en liten fyrbening som hjälper till.

Idag var det avslutning på valpkursen och det var spår på programmet! Det var -7 imorse när vi körde ut mot Södra Sandby och vi var påpälsade! Loppan i päls (egen) och jag i underställ och kliig mössa. Loppan tyckte det var intressant med spår, även om den där väntetiden i bilen var väldigt onödig. Hon spårade korvbitar med stor koncentration ett tag - men sedan blev hästarna i hagen mer intressanta. Och andra hundar i närheten. - Korv? sa hon förstrött, - vem bryr sig om korv? Så det visar sig att jag har en liten finsmakare till vovve, en som vill ha goda saker för att anstränga sig lite extra. Nästa gång blir det lever, det kommer lilla Loppan att gilla!

Maken och jag, vi ska vare sig käka korv eller lever ikväll, utan Poulet au Porto enligt Julia Child. Och eftersom Julia är som hon är (och jag glömmer mellan gångerna) så lär väl kyllingen blir klar någon gång långt senare ikväll. Förhoppningsvis värt att vänta på!

fredag 11 november 2016

Ett sekel

...och en månad lite drygt är vad som skiljer dessa damer åt. Lite mer skrynkel på den ena, lite mer bebishull på den andra.
 I veckan var vi uppe hos gammelfarmor och hälsade på, med Hjärtegryn och Indy i släptåg. Jag får nog säga att maken, dottern och jag spelade mer biroller i den föreställningen; alla blev så glada över att få se ett litet glatt Hjärtegryn och en skuttig valp. Det är fint för gamla händer att få klappa en sån där liten en på kinden, och att få stryka en mjuk valppäls (om de hann med i förbifarten när lilla Loppan studsade runt).
Det känns märkligt att tänka sig att gammelfarmor varit sådär liten och oskrynklig en gång i världen - och att Hjärtegrynet kanske om hundra år sitter där med sitt lilla barnbarnsbarn i knäet.